Sverige har flest ensamhushåll i världen. Var tredje svensk bor ensam. Innebär det att Sverige är ett land fullt av isolerade och olyckliga människor?

Nja, inte nödvändigtvis. Det finns goda skäl att glädjas åt orsakerna till att så många svenskar bor ensamma.

Förr i tiden hade de flesta inte möjligheten att välja boende alls. Många, framför allt kvinnor hade inget annat val än att fortsätta dela bostad med familjemedlemmar och äldre släktingar. Att sköta hemmet var ett viktigt men icke desto mindre oavlönat arbete och de satt helt enkelt fast, hur mycket de än vantrivdes.

Samtidigt fanns det en helt annan attityd mot de få som trots allt bodde ensamma. De ansågs konstiga, egensinniga och socialt missanpassade. Den tiden vill vi inte ha tillbaka.

Därför hyllar vi individualismen och ordet ”singel” har en positiv klang. Att vara singel innebär att man är fri som fågeln, att man styr över sitt eget liv.

Själv har jag dock sällan känt så. När jag flyttade till Uppsala som 20-åring hamnade jag ensam i en etta. Något internet fanns inte på den tiden och att vara hemma innebar oftast att jag satt och åt mikrade matrester, suckade och tittade ut genom fönstret. Det var ingen rolig tid.

Allt det där förändrades dock när jag fick ett rum i en studentkorridor i Flogsta. Vi var tolv studenter från hela världen som delade på ett litet kök.

Ofta pågick det fester utanför min dörr och eftersom jag redan bodde där var jag alltid bjuden. Hade jag inte lust att vara med gick jag bara tillbaka till mitt rum och stängde dörren bakom mig.

I korridoren i Flogsta fann jag den perfekta balansen mellan privatliv och ett socialt liv. När jag var ensam var det alltid självvalt. När jag ville umgås med någon var det också självvalt.

Därför är jag en varm anhängare av det kollektiva boendet, i synnerhet om man är en ung, nyinflyttad Uppsalabo utan kontakter i stan.

Jag önskar att jag visste det redan när jag var 20 år och satte mig i den där ettan.