Jag släpar hem alldeles för många tavlor på nakna tanter, tycker min sambo. Och jo, i vår lägenhet finns säkert 7–8 malätna loppistavlor på olika damer, och ja, de befinner sig i olika stadier av avkläddhet – och JA, de skulle säkert ha varit 38 stycken om jag bodde själv.

Det tycks vara ett vanligt scenario. Hemma hos de flesta samboende jag känner finns det, mitt i det mysigt gemensamt genomtänkta, några mer eller mindre skönjbara minor, föremål i inredningen som garanterat gör någon lite, lite arg varje dag.

Ett par jag känner, till exempel, har omsorgsfullt inrett sin lägenhet med pedantiskt fyndade retroprylar. Det är idel gustavianska stolar, mörkt trä och guldramar. Men mitt i allt det harmoniska står det ett stort, vitt, kontorsmässigt skrivbord av stål och skriker ut sin avvikelse. Bordet står där och ser nästan modigt ut i sitt utanförskap. Ett resultat av en kompromiss som, enligt uppgift, dagligen gör en av samborna lite, lite förbannad.

En annan vän bor med en person som är en inbiten samlare av actionfigurer.

– Det gör mig inte jättemycket, sa vännen sist vi pratade. Men jag råkade ta sönder en av figurerna och jag ångrar mig nästan inte alls.

Ännu en tillfrågad i min närhet vittnar om uppkomst av mild klåda till följd av den dagliga åsynen av stora ljudanläggningar som hens sambo insisterar på är ”fin dekor”.

Även jag har rabblat tysta (och högljudda) böner för att slippa en och annan pinal. En särskild tavla på en stor röd näve som hängde i min pojkväns studentlägenhet hemsöker mig än i dag – jag krigade inbitet för att den inte skulle följa med till vår första gemensamma lägenhet i Uppsala.

I våra inredningsflöden på sociala medier syns inget annat än stilmässig samklang och färgmässiga ackord som ger blicken ro till den grad att vi (eller i alla fall jag) ibland vill slita ögonen ur hålorna – särskilt när man lyfter blicken och ser sina egna rum, möblerade under kraftmätning. Hur är det möjligt? vill man fråga.

Svaret verkar vara: Det är inte möjligt. Det tycks vara oundvikligt att vi genom livet får med oss en hel del fula grejer som vi insisterar på att utsätta varandra för. Och irriterad jämkning verkar vara bästa lösningen vi som samhälle har hittat på, om vi inte vill bo ensamma med våra egna fula prylar härjande fritt.

Som att offra 30 nakna tanter ­­– men behålla åtta.