Jag minns så väl den där dagen. Jag stod på Stora Torget och åt mjukglass. 13 år och jag kände mig självständig, nästan vuxen. En tjock rödhårig pojke i barnvagn grinade och pekade glupskt på glassen i min hand. Mamman log ursäktande mot mig och sa till barnet: ”Men lilla du, den där pojken har köpt sin glass för egna pengar.”

Hon fortsatte ner för gågatan. Livet blev en stillbild, den suddades ut av mina tårar. Från den dagen har komplimanger för mitt yttre varit extremt viktigt för mig. Som ur en dröm några år senare blev jag castad till modellagenturen Stockholmsgruppen. Superglamorösa plåtningar kändes som livets lyckligaste dagar. Mest av allt i livet ville jag ju känna mig söt och sedd.

Det är fortfarande viktigt med komplimanger för hur jag ser ut, men minst lika viktigt är det också med bekräftelse för andra saker. Till exempel när någon gillar det jag skrivit. Min svensklärare på högstadiet berättade en dag att jag skulle få extraundervisning i svenska. Den dagen bestämde jag mig för att bli journalist. Jag log svart när vi gick in i mifforummet för att skriva dikter om hösten. ”Kärringen ska nog få se på höstdikt”, tänkte jag och skrev en som kunde tolkas till mycket annat än just den årstiden.

Det är fantastiskt att få komplimanger för något man gör bra, ändå skäms jag när jag tänker på hur mycket gladare jag blir av en komplimang för hur jag ser ut. (Ja jag vet, jag ljög lite när jag skrev att det är minst lika viktigt med bekräftelse för andra saker än utseendet ...). När jag ser mina unga vänners släta lår och hårda meloner i duschen, tänker jag: ”Nu är det kört Frida. Om du vill ha någon mer bekräftelse i ditt liv, gäller det att du skaffar dig en väldigt humoristisk och bländande personlighet. Och gör det fort. För vad är annars alternativet?”

Ska jag sätta mig på bryggan med en vaniljlikör och se tillbaka på mina glansdagar när jag var Farmen-Frida som skrev autografer på Harrys i Värnamo samtidigt som RobinsonRobban doppade pungen i en gin och tonic och sålde den för 500 spänn? (Gin och tonicen alltså.) Eller ska man köra på? För kanske kan det trots allt, i all sin glans, komma en tid som är större än den?