Hallå där, Studentstaden! Kommer ni ihåg mig? Det är faktiskt 15 år sedan ni sa att ni skulle höra av er. Är ni arga? Förlåt, det var aldrig meningen att vara otacksam! 

De senaste veckorna har Uppsala fyllts av nyanlända studenter och precis som alltid om höstarna är staden lika brydd över vad det är för tomtar som dyker upp med höga betyg, nolleskyltar och resväskor och undrar var de kan kvarta någonstans. Säkert har många av dem, precis som jag på min tid, redan under våren ställt sig i kö hos Studentstaden och nationsbostäderna, men vad hjälper det när kötiden är så lång.
Nu föll det sig så att jag hade en storasyster i Uppsala som just hade köpt en lägenhet och mer än gärna ”gav bort” sitt korridorsrum på Studentvägen till mig. Nej, det var inte tillåtet, men det var ingen som brydde sig om det, bedyrade syster. Och kanske hade det fungerat om inte syrran skickat flyttkort till minst en person i nationsbostadsstiftelsens styrelse. Redan den tredje veckan väcktes jag bryskt i ottan av en andrahandsrazzia som ringde på dörren. 

Ödet ville att jag skulle tillbringa det följande halvåret inneboende i en lägenhet i en av Uppsalas mer ökända stadsdelar. Under det halvåret blev en kvinna våldtagen vid min busshållplats, busschauffören blev rånad med kanyl och en morgon när jag tittade ut genom fönstret blev grannen gripen av polisen. Så man kan tycka att jag borde ha varit öppen för förslag när Studentstaden äntligen hörde av sig. Men när jag kom till kontoret vid Rackarberget blev besvikelsen för stor.
En del i dubblett på Sernanders väg i Flogsta var allt de hade att erbjuda, men jag var så inställd på ett korridorsrum att  jag tackade nej på stående fot. Jag kan än i dag undra varför. Studentstaden lovade i alla fall att återkomma när något mer tilltalande objekt dök upp. Och där står vi nu, Studentstaden och jag.

Artikelbild

| Costas taverna, Svartbäcksgatan 23

Jag vill inte påstå att jag har väntat dag och natt i 15 långa år, men visst dyker tanken upp då och då att det var lite konstigt att de aldrig hörde av sig. Men ni kan låta bli att ringa nu. Jag tror inte att jag skulle passa in i en korridor längre. Den typen av boende är jag inte intresserad av än på sisådär 50 år. Kanske dags att ställa sig i kö ...