Jag har alltid längtat bort. Bort från den här staden som aldrig lever upp till mina förväntningar. Bort från mig själv och mina osväljbara illusioner om vad livet bör innehålla. Jag har rest ensam i världen, för att uppleva något oförglömligt och kunna känna glädje över att komma hem. Men en resa har alltid bara lett till ännu en. För några år sedan hade jag allt. En vacker man, hundvalp, glidarbil och sekelskiftesvåning. Ändå längtade jag bort. Jag mötte en poet med spetsiga skor. Han var rik men enkel. En man med ett komplicerat inre och observanta ögon. Han såg det jag såg.
– Följ med mig till Argentina, Frida.

I efterhand har jag tänkt många gånger; livet kan väl inte vara en spontanflykt med en okänd man? Eller är det kanske just sådana minnen som gör grå oktoberdagar i Uppsala värda att leva? Vi tog propellerplan till Iguazúfallen, ett av världens mäktigaste vattenfall mellan Argentina och Brasilien. På vår terrass med utsikt mot de vilt skummande fallen, serverade en proper kypare mat under kupor av silver och champagne i glas av kristall.

Vi gav oss ut på vandring i regnskogen. Poetens vandringsbyxor föll till marken – blå chinos från en lyxbutik på Östermalm låg där över ormbunkarna. Vi badade nakna i djungelfloden, papegojorna skrek upphetsat och spanade intresserat från trädkronorna. De hundra fjärilarna som drack vatten längs flodkanten blev skrämda av hungern i våra ögon. Han älskade mig i ett hav av gula vingar. Jag ägde honom till den gräns en poet någonsin kan ägas. Den stunden var min exakta illusion om vad livet handlar om. Med andra ord, helt orealistisk.

Artikelbild

| Frida Norén, bylinebild till blogg

Så nu går jag här på stan och väntar på att livet ska börja. Säkert på fredag. Eller när jag har gått ner tre kilo. Är man aldrig vilse, kan man heller aldrig hitta hem. Jag har hittat hem till min stad så många gånger nu. Jag har tröttnat på Domkyrkan och juriststudenterna så många gånger att jag är utmattad. Jag måste ge mig. Kanske börjar jag också nöja mig. Och då återstår bara frågan; att nöja sig – är det samma sak som att bli lycklig?