Jag har precis flyttat. Köpt den bedårande lilla vindsgluggen jag hyrde under min korta tid som riktig student i Upp­sala. Tre rodnande poäng i ekonomisk ­geografi, men mest minns jag torsdagsnätterna på Stockholms nation. De var magiska. Currybaguetterna som såldes i dörren för en tjuga när vi vandrade vidare mot otaliga alternativ av ­efterfester. När Domkyrkan vaknade i ljuslila skyar, då somnade jag.

Nu för tiden kan jag bli ­galen på studenterna. Jämt hör jag någon fråga om studentrabatt och jag tänker alltid: "Men din dumma jävel, fattar du inte? Det är inte du som får någon ­rabatt, de har ju bara höjt priset för oss vanliga."
De behöver inte komma här och pruta på Linnébullar och Pinocchiopizzor. De har ju nationerna att gå till.

Ekonomistudenterna retar mig. De är bara här, som ett alibi inför deras farsor. Oron över uppsatsen är ­ingenting jämfört med oron över att inte vara helrätt i korridorerna på Ekonomikum. Hela studielånet läggs på nationsdricka och smalchinos från Rådhuset. Några har pappas kort, några är vanliga nudelsugare.

Artikelbild

| Frida Norén, bylinebild till blogg

Juristerna då? De professionella felfinnarna med ­fasanjägarjacka. Jo, det räcker att de bara fått antagningsbeskedet till ­juristprogrammet i brev­lådan, så ser de sig själva redan som Sveriges vassaste ­knivar. Jag stod ­nyligen med stora ögon på Café Linné. En kille gick fram till ett bord, där några ­studenter precis var i färd med att sätta sig igen, efter att de fyllt upp tretår med sin klena ­te­påse.
– Ni vet att man inte får utnyttja allmänna fik för studier under så utdragna stunder, va? Frågade han. Innan han gick och ställde sig i fikakön. Han hade en väska med en juridikbyrås namn.

Skulle det vara värt att ­skaffa kårleg igen? Kanske känner jag mig lite bitter och utanför? På allvar, jag tänker: ­räkskål på S-Nerikes och en karaff vitt för en hundring. Jag borde söka kursen ”Dinosauriernas tid” nu äntligen.
Eller inte, tiden är nog förbi.