Jag är en sån som blev kvar. I den lilla storstaden, med kyrkan och ån. Med de blyga kungsängsliljorna om våren.
Så många gånger jag känt mig tvungen att förklara varför jag aldrig kom härifrån. Hur ambitionen inte räckte längre. Det är slut på det nu. Jag vet varför jag bor här, varför jag älskar vår stad.

Varför blev du kvar? Är du en sån som tänkt prova att göra egen pastadeg, men som egentligen vet att det aldrig kommer att hända. Du som inte vill annat än att redan vid fyra springa och köpa tacoskal till fredagsmyset? Är du en sån som står på färgavdelningen på Bauhaus och undrar om det sju år senare fortfarande är lite trendigt att måla en kaffelattefärgad fondvägg? Uppsala stöttar allt detta.
Jag älskar att man kan dra på sig sina sammetstights från -09 och ändå känna sig lite halvläcker i stan.

När vi ska luncha i city står vi frågande och halvbittra utan självklart ställe att gå till. Valet mellan stans 1 000 sladdriga varma mackor kan få vem som helst att förlora tålamodet ner i S:t Per-fontänen. Sedan slutar det med att vi ändå tycker det är lite halvmysigt att välja fem tillbehör i Unicosalladen på lördagsförmiddagen. Det duger år oss.

Vi är de som inte orkar stå och prata om vårt jobb i invecklade termer på afterworken, sippandes syrlig Chardonnay. (Och om du gör det kan du sluta.) Vi behöver inte låtsas, för det finns alltid någon gemensam bekant i vår lilla stad som kan skvallra om hur okomplicerat ditt jobb och liv är. Vi saknar väl helt enkelt ambitionen om att bli störst, bäst och vackrast. Vi låtsas inte ens som att vi är i närheten. Vår stad har redan avslöjat oss.

Vår prestigelösa vackra stad, där måsten och borden sträcker sig till att man kanske någon gång i livet borde gå på Orpehi Drängars julkonsert i stället för julbord på Flustret.
”Jag ville inte va den som blev kvar ...” sjunger Uppsalatjejen Veronica Maggio ... Nej, det var väl tur att hon drog, så vi kan fortsätta knata längs gågatan och bara vara nöjda med oss själva.