D:s kusin V har kommit tillbaka till Uppsala efter 16 års exil från barndomsstaden. Hon har bott i storstäder både i Sverige och utomlands och därför är det kanske inte någon överraskning att hon tycker att tempot är lugnt här i staden. Men det finns ändå sådant som skrämmer. När vi pratar om bostadsletande deklarerar V tydligt att hon måste hitta något som ligger på bra cykelavstånd från hennes nya jobb.
”Jag klarar inte av att åka buss i Uppsala. Folk berättar ju inte när de vill gå av.”, utbrister V.
Hon skyndar sig att förklara vad hon menar. Om någon annan redan har tryckt på stoppknappen och den som sitter på fönsterplats också ska gå av så förmår inte han eller hon att berätta det för passageraren bredvid så att medpassageraren kan flytta på sig.
”Hur svårt kan det vara att säga, ursäkta jag ska gå av här?”, undrar V.

Plötsligt inser jag att jag beter mig precis sådär som tydligen kan skrämma den mest världsvana storstadsbo bort från de gröna bussarna. Under mina resor mellan Löten och Stadshuset har jag otaliga gånger i lagom tid före busshållplatsen i stället för att säga till min granne börjat sträcka på mig, greja med mössan, greppat mina väskor och kassar på ett överdrivet demonstrativt sätt och i något enstaka fall även kostat på mig en diskret harkling. Å andra sidan har jag lika många gånger suttit närmast gången som på nålar, ständigt sneglande på grannen vid fönstret för att kunna vara på hugget när han eller hon börjar sträcka på sig.

Med min nyvunna insikt börjar jag skämmas över att jag är precis en sådan där tyst och sur person som vi passagerare blir så arga om bussföraren är. Att chaufförens humör spelar roll för oss fick vi svart på vitt förra året då den glade busschauffören Amos Makajula utsågs till Läsarnas upplänning i UNT. Men kanske är det inte bara förarna som ska skärpa sig lite, le och säga några vänliga ord. Nej, nu är det vi passagerare som måste bli vänligare. Härmed nominerar jag farbrorn som en gång underhöll mig en halv bussresa med att redogöra för sin tandprotes för- och nackdelar till Läsarnas upplänning 2010. Han är den enda medpassagerare jag minns på 16 år.