Skolan har enligt lag ansvar för att skapa en trygg miljö för sina elever. För att en trygg och likvärdig skola ska bli möjlig behöver skolan bli bättre på att hantera näthat. Det kräver ett aktivt huvudmannaskap och resurser för likabehandlingsarbetet.
När elever kränks eller trakasseras av någon annan på skolan är skolmiljön knappast trygg och utvecklande. Oavsett om kränkningen sker i klassrummet eller på nätet, påverkar den elevernas rättigheter och möjlighet att lära i en trygg miljö.
Enligt Friends nätrapport från 2014 har en tredjedel av barn och unga blivit kränkta via mobil, dator eller surfplatta. Det vanligaste är att kränkningarna utförs av någon i samma skola, samt att tjejer i högre grad än killar blir utsatta för kränkningar och sexuella kränkningar.
Ibland handlar det om år av kränkande meddelanden, hånfulla kommentarer eller ryktesspridning, i värsta fall en hel skoltid. Till skillnad från trakasserier och kränkningar som sker ”offline” så upphör inte näthat efter skoldagens slut. De kan också spridas långt utanför skolans värld och vara svåra att få bort.
Enligt skollagen och diskrimineringslagen måste skolpersonal agera när de får kännedom om trakasserier och kränkande behandling i anslutning till skolans verksamhet. Att denna skyldighet sträcker sig längre än enbart aktiviteter som arrangeras av skolan, under skoltid, blir tydligt i Högsta förvaltningsdomstolens dom i Lundsbergsfallet.
Skollagen och diskrimineringslagen ställer även krav på skolor att arbeta främjande och förebyggande för att motverka kränkningar och trakasserier.
Det innebär att skolornas ledning ska arbeta aktivt med likabehandling och skolpersonal får mandat, kunskap och tid för att arbeta med dessa frågor. Trots det berättar en stor del av den skolpersonal vi möter om att de saknar kunskap om kränkningar på nätet, liksom tid och resurser för att kunna arbeta med aktiva åtgärder för alla elevers lika värde och rättigheter.
Att skolpersonal saknar kunskap och resurser för att hantera skolrelaterade nätkränkningar är oacceptabelt. Ytterst är det huvudmannen som ska säkerställa att inga elever far illa under sin skoltid.
Om skolpersonal inte vet vad de ska göra när de kommer i kontakt med näthat med koppling till skolan, eller om de inte har tid eller kunskap nog för att förebygga kränkningar och trakasserier på nätet, är det ett tecken på att skolans huvudman inte tar sitt ansvar.
Ideella organisationer och forskarvärlden kan erbjuda kunskap och verktyg för arbetet mot näthat i skolans värld, men arbetet för en trygg och likvärdig skola vilar på huvudmännen. Om färre elever ska utsättas för kränkningar och trakasserier är alltså de kommunala nämnderna och friskolornas styrelser som måste bli bättre på att ta frågor om kränkningar på nätet på allvar och ge rektorer och lärare stöd och resurser för detta arbete.
Diskrimineringsbyrån Uppsala riktar nu en fråga till den nya majoriteten i Uppsalas kommunfullmäktige. Vad kommer ni göra under kommande mandatperiod för att säkerställa alla elevers trygghet och lika rättigheter i skolan?
Kristin Solvik
tillförordnad verksamhetsansvarigDiskrimineringsbyrån Uppsala
Ida Gulbrandsen
projektansvarig Nätvaro Diskrimineringsbyrån Uppsala