Forskarkarriärutredningen (SOU 2016:29), som överlämnades till högskoleministern 29 mars, tar avstamp i en viktig insikt – Sverige behöver en stark akademi för att kunna konkurrera i kunskapsekonomin. Det är därför av högsta vikt att ambitiösa studenter lockas att bedriva forskning och undervisning vid svenska lärosäten. Svenska lärosäten konkurrerar både med utländska universitet och den övriga arbetsmarknaden om att anställa ambitiösa ungdomar. Det är därför av stor betydelse att lärosätena ses som attraktiva arbetsplatser.
Men frågan vi bör ställa oss – som utredningen undviker att befatta sig med – är vem som är bäst lämpad att bedöma hur vi skapar en god akademisk miljö?
Det framgår att utredningen menar att staten bör detaljreglera förhållanden för hur forskningsstudier ska administreras vid våra universitet och högskolor. Vi menar att lärosätena och forskarna är bättre lämpade att själva göra det. Utredningens förslag om meriteringsanställningar och stipendiefinansiering av forskarstudier gör denna konflikt särskilt tydlig.
Meriteringsanställningar är en anställningsform som uteslutande berör akademin och syftar till att förtydliga vägen från visstidsanställning till fast anställning.
Som det förhåller sig för närvarande innebär det att ett lärosäte ingår ett avtal med den anställde om hur meriter ska värderas för att denne senare ska erbjudas befordring till fast anställning.
I praktiken finns det idag ett stort tolkningsutrymme för lärosäten att utforma denna anställningsform utifrån sina egna förhållanden.
Forskarkarriärutredningen vill beröva lärosätena på mycket av den flexibiliteten genom att med lag ange vad ett sådant avtal ska innehålla.
Den mångfald som finns i dag ska ersättas med en enhetlig meriteringsanställning, kallad biträdande lektor. Därtill rekommenderar den ett nationellt mål att öka antalet meriteringsanställningar med 50 procent under åren 2017-2022.
Det är viktigt att skapa förutsägbara karriärvägar, men denna strävan bör ha sin utgångspunkt i lärosätenas egna villkor och efterfrågan. Framför allt externrekrytering – vilket är mer riskfyllt än att anställa från den egna fakulteten – och anställningar knutna till tidsbegränsade forskningsprojekt kommer missgynnas av strikta anställningsregleringar.
Det är också beklagligt att utredarna förespråkar begränsad extern stipendiefinansiering för doktorander. Inom tio år ska samtliga forskarstuderande istället anställas ”från första dagen”, till skillnad från idag då vissa anställs och andra finansieras med stipendier. Rekommendationen motiveras huvudsakligen på grund av att vissa stipendiater inte anses ha fått tillräckliga resurser samt att deras inkomst inte är pensionsgrundande. Vad utredningen inte tar hänsyn till är att dessa individer som inlett forskarstudier med stipendiefinansiering själva gjort bedömningen att det är i deras intresse att göra så. Utredningen menar att denna finansieringsgrund ska avskaffas till förmån för anställning, men bara för att man stryper en finansieringskälla innebär det inte att en annan av automatik uppstår.
Utfallet kommer bli att Sverige tackar nej till externt finansierade stipendier, vilket kommer att frånta många individer möjligheten att doktorera vid våra lärosäten. Hur det gynnar dessa personer och Sveriges konkurrenskraft gentemot länder som gladeligen tar emot extern finansiering som komplement till skattefinansiering är högst oklart.
Vad Sveriges lärosäten behöver är inte diktat från ovan om hur de ska sköta sina verksamhet, utan svängrum att anpassa sig utifrån sina egna förutsättningar. Om ändrade anställningsavtal behövs för att kunna anställa de mest efterfrågade talangerna torde våra universitet och högskolor ha starka incitament att göra det på eget initiativ, utan nationella mål och regleringar.
Lovisa Eliasson, Pär Nyrén, Eddie Fernberg, Emanuella Olsson, Roosa Porthén, Michaela Ådén, Adrian Ribbing
ordförande, vice ordförande och styrelseldamöter i Moderata Studenter Uppsala