"Det var inte mitt fel". Faran med att inte ta till sig av negativ kritik är att problem gärna upprepar sig och förhindrar lärande och expansion.
Den senaste tidens debatt om New Public Management inom akademin har gett en hel del fog för att marknadsekonomi och universitetens varumärken och positiva framtoning är viktigare att värna om än att erkänna och åtgärda problem som påtalas i verksamheten.
Ökad kvalitet och förnyelse i utbildning och forskning bygger emellertid på en problematiserande diskussion där kritiker med sina unika perspektiv fyller en central funktion.
Med akademisk inavel och internrekrytering av likasinnade som Bo Rothstein och Mats Alvesson debatterat om (DN 2/5) så finns det liten risk att kritiker eller oliktänkare tillåts inom akademin.
Den ökade mängden kränkningar av den enskildes rättigheter som Academic Rights Watch rapporterar om talar för att de få kritikerna inom verksamheten löper stor risk för avsked eller marginalisering.
I den inavlade akademins kölvatten så riskerar en tystnadskultur uppträda som majoriteten inte är medveten om förrän de börjar ifrågasätta och problematisera inrotade föreställningar eller metoder. Kritiker marginaliseras och de som anmäler trakasserier och myndighetsmissbruk riskerar att misskrediteras eller avfärdas av universitets press- och juridiska avdelningar som med krystade förklaringar försöker skydda varumärket och lägga locket på.
Ordet internutredning har sällan haft en positiv klang och man ställer sig frågade till hur det kan komma sig att universitet så sällan funnit brister när personer i den egna verksamheten granskas.
I en tystnadskultur så ser kollegor hellre bort än ingriper när regelvidrigheter sker och enskildas rättigheter kränks. Stanley Milgrams ökända experiment torde vara tämligen harmlösa i jämförelse med det grandiosa experiment kallat New Public Management, som pågår vid universitet där varumärket och vissa forskares titlar och rykten är viktigare att skydda än den enskildes rättigheter.
En stark extern granskning och utvärdering brukar vara ett sätt att säkerställa en god offentlig verksamhet, där statliga medel används på ett adekvat sätt.
Om universitetens företrädare välvilligt tagit emot budskapet när utvärderingssystem gett positiva utfall så tenderar de att vilja skjuta budbäraren när samma utvärderingssystem ger negativa utfall.
Att misskreditera utvärderingen skyddar visserligen varumärket men riskerar att gå miste om värdefull information för förnyelse och expansion.
Vi har sett denna misstro i skolans initiala reaktion för Pisa-rapporten och universitetens reaktion inför Universitetskanslersämbetets kvalitetsgranskningar. Uppsala universitet anordnade nyligen ett seminarium efter att ha fallit ur en topp 100-lista med världens högst rankade universitet. Frågan som ställdes inför seminariet var talande nog vilka kvalitetshöjande åtgärder som borde göras eller om det helt enkelt var fel på rankningen.
När externa utvärderingssystem inte ger de förväntade positiva utfallen så är steget inte långt till att försöka få kontrollen över utvärderingssystemen.
Vi har nyligen sett sådana ansatser från företrädare för universitet (SvD Brännpunkt 13/4) som ser sig som bäst lämpade att utvärdera sin egen verksamhet.
Kvalitet och förnyelse bör naturligtvis drivas av universiteten själva, men att avveckla ett externt utvärderingssystem under rådande förhållanden med ökat inslag av New Public Management torde vara ytterst riskabelt.
Minskad akademisk inavel och likriktning, som Rothstein och Alvesson föreslår, är helt klart en väg mot ökad kvalitet och förnyelse. Vi behöver också ett universitet som i ord, och i synnerhet i handling, respekterar människors lika värde och rättigheter. Det behövs en levande och kritisk diskussion av en heterogen akademi för att växa och förnyas.
En akademisk inavel där seniora manliga forskare föredrar samarbeten med, internrekryterar och utnämner likasinnade män, skulle kunna vara en orsak till det alltjämt vanliga karriärstaketet för kvinnor och bristen på högre akademiker med annan etnisk eller socioekonomisk bakgrund än normen.
Om man bara behagar söka på rätt sätt så behöver man kanske inte gå långt från den provinsiella myllan för att finna framtidens nyskapare och etablera ett universitet som står sig väl i den internationella jämförelsen.
Maria Henriksson, doktorand, bedömning och beslutsfattandeforskning
institutionen för psykologi, Uppsala universitet