Klockan 09.45 kliver jag ombord på ett SJ-tåg och installerar mig. Uppfattar vagt att någon form av meddelande tjatas om och om igen i högtalaren och inser att det handlar om kravet på biljett och att det Länstrafikkort jag har med mig uppenbarligen inte räcker. Jag oroas starkt av detta, särskilt som jag noterat en blå varningsskylt på dörren, där det framgår att tågvärdarna sedan i december 2015 inte får sälja några som helst biljetter och att man i avsaknad av giltig sådan straffas med 1200 kronor i böter.
Jag rusar ut på perrongen och tillgriper en tågvärd, som insisterar på att jag måste inhandla en biljett i en SJ-automat.
"Det hinner jag inte", flämtar jag.
"Jodå, du har fem minuter på dig."
"Var finns då automaterna?"
"Tja, lite varstans på stationen..."
Jag galopperar iväg, spanar frenetiskt efter ”varstans”, som visar sig vara ett enda ställe, nämligen utanför SJs biljettkontor i andra änden av stationen. Stressad och fumlig tar det mig en stund att knappa in mina uppgifter, och när jag sedan försöker betala med kortet slår systemet bakut. Jag har i min enfald, eftersom denna avgång finns med i deras tidtabell, stuckit in mitt Länstrafikkortet i stället för ett vanligt kontokort. Med bara en minut till avgång hinner jag inte börja om från början igen, utan rusar tillbaka till tåget, där samme flegmatiske tågvärd hänvisar mig och mina problem till överstekonduktören vid första vagnen.
Med sekunder till godo hoppar jag ombord.
Konduktören vidhåller att jag måste ha en giltig biljett och att hotet om de 1200 kronorna kvarstår, men upplyser mig dock storsint om att det finns ett sätt: Jag kan ladda ned en app på min smartphone, och där införskaffa en biljett. Jag drar mig därför bakåt i tåget och min mobiltelefon. Stopp! Dörren är låst! Vagnarna på detta tåg kommunicerar inte med varandra, och jag får snällt vänta till nästa station. Väl tillbaka på min plats börjar kampen i cyberrymden.
Appen hittar jag så småningom, men den vägrar att låta sig laddas ned. Mitt Apple-ID har gått ut, påstås det, och så bråkas det om lösenord, och det är ingen ände på bedrövelsen. Till sist struntar jag i SJ och deras dumma app, går ut på Internet på vanligt sätt, hittar fram till biljettsidan, bokar och betalar. Men bekräftelsen låter vänta på sig. En hel kvart tar det innan biljetten uppenbarar sig i telefonen och då är vi redan framme vid slutmålet.
Jag kliver av och vinkar skälmskt till den stränge konduktören utan att ha fått tillfälle att visa upp mitt med blod, svett och tårar införskaffade resedokument.
• Hur kan SJ och Länstrafiken konstruera en så idiotisk biljettlösning?
• Varför går det inte att inhandla de nödvändiga resehandlingarna på själva tåget? I en maskin eller av de gravt undersysselsatta tågvärdarna?
• Varför placerar inte SJ sina eländiga biljettautomater på eller i närheten av perrongerna?
• Hur har SJ mage att självsvåldigt införa en så drakonisk straffavgift som 1200 kronor? Ska inte ”straffet” stå i relation till allvaret i förseelsen?
Ted Rosvall
kyrkomusiker och upprörd resenär