Unga människor nekas idag den hjälp de behöver och förtjänar för att kunna leva självständiga och aktiva liv. Alicia, 20, förlorade sitt ben i cancer (UNT 11/3) men får inte tillgång till den moderna protes som kan ge henne rörelsefrihet. Lucas, 22, levde med en avancerad knäprotes efter en motorcykelolycka (SVT Uppsala 23/3) till den plötsligt togs ifrån honom. I stället för att få stöd i att bygga sin framtid, blir de motarbetade av ett system som borde stå på deras sida.
Deras berättelser är inga undantagsfall, de är symptom på ett vårdsystem som fallerar. I båda fallen har Region Uppsala hänvisat till "kostnadseffektivitet", trots att individanpassade proteser på sikt ökar både fysisk och psykisk hälsa. Att neka dessa hjälpmedel är inte bara en ekonomisk kortsynthet, det är ett brott mot grundläggande mänskliga rättigheter.
Sverige har skrivit under att följa FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det innebär att staten har förbundit sig att säkerställa jämlik tillgång till hälso- och sjukvård, tekniska hjälpmedel och rehabilitering – utan diskriminering. Något som FN:s konvention fastslår är att samhället inte får dra in på redan givna rättigheter. Men FN-konventionen är inte lag i Sverige ännu och därför har rättigheterna lägre status. Det leder till att unga människor som Alicia och Lucas nekas hjälpmedel som de behöver för att kunna leva sina liv på lika villkor.
Vi kräver att mänskliga rättigheter inte bara är fina ord i internationella avtal, utan något som märks i vardagen, i varje region, för varje individ. För att detta ska bli verklighet krävs att Sverige gör FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning till lag.
Det här handlar om rörelsefrihet. Det handlar om att kunna arbeta, studera, utöva idrott, bibehålla hälsa och möjligheten att hänga med kompisar. Det handlar om rätten att inte bli isolerad och avskild från samhället. När Lucas specialanpassade protes togs ifrån honom uttryckte han att det inte längre fanns något att leva för. Det är inte svårt att förstå honom. Hur ska vi unga kunna tro på framtiden när samhället säger att vårt värde går att räkna i pengar?
Sverige står inför en upprustning av försvaret och samhället, men regeringen menar att vi behöver spara in för att ha råd. Det är ett svekfullt resonemang. Att spara pengar genom att neka grundläggande hjälpmedel till unga människor med funktionsnedsättning är som att släcka en brand genom att stänga av brandlarmet. Det är kanske billigare för stunden, men kostnaden i form av psykisk sjukdom, smärta, sjukskrivningar och förlorade livsmöjligheter är oändligt mycket större. Vad är det egentligen vi försvarar, om vi inte värnar om människovärdet hos samhällets unga? Vad är det för framtid vi unga förväntas bygga, när samhället gång på gång hindrar oss att leva?
Alicia och Lucas förtjänar bättre. Vi förtjänar ett vårdsystem och ett samhälle som ser nyttan i att människor får leva med bra livskvalitet. Vi är framtiden. Vår rätt att leva ett värdigt liv är inget som kan sättas på paus.