När journalister med jämna mellanrum beger sig ut på gator och torg och frågar väljarna vad de tycker om brexit är svaret, i mer eller mindre tryckbara varianter, att politikerna måste bestämma sig.
”Just get on with it!”
Men sedan folkomröstningen om EU-medlemskapet i juni 2016 har beslutsoförmåga dominerat brittisk politik.
Det allra senaste beviset gavs tidigare i veckan när en förkrossande majoritet i parlamentet röstade ned regeringens överenskommelse med EU om villkoren för brexit. Denna djupt splittrade församling lyckades i alla fall enas om att säga nej. Man är överens om att premiärminister Theresa Mays förslag är oacceptabelt, men oeniga om allt annat.
En glimt av hur illa ställt det är, hur djupa motsättningarna är och hur misstroendet genomsyrar politiken, visar labourledaren Jeremy Corbyn med sin vägran att ens träffa Theresa May för förhandlingar. För att ett möte ska bli möjligt kräver han att hon först utesluter möjligheten att Storbritannien lämnar EU utan en överenskommelse.
May å sin sida tycks ännu hålla fast vid sin nedröstade brexitplan genom att fortfarande säga nej till en tullunion och anslutning till EU:s inre marknad (vilken förutsätter fri rörlighet över gränserna för medborgarna).
Hållningen är i och för sig begriplig: vad är poängen att, likt Norge, dra nytta av EU men inte vara medlem? Samtidigt ses lösningen – i praktiken en återgång till det frihandelsavtal som rådde före införandet av en politisk union och EMU – som möjlig för Labour och De konservativa att acceptera.
Då slipper man risken att hamna i ett avtalslöst läge 29 mars när Storbritannien ska lämna EU.
Något som ekonomer och näringsliv varnar för kommer att leda till allvarliga störningar i samhällsekonomin.
Tidsfaktorn gör sig alltså påmind. Men det engelska uttrycket att insikten om ens snart förestående avrättning skärper koncentration och tankeförmåga tycks inte vara överförbart i det här sammanhanget.
Samtidigt är behovet av mer tid akut för att slippa risken att ”krascha ut” ur EU. Med andra ord: brexit skjuts upp några månader.
Det är en nödlösning som tycks ha vunnit gehör både i London – May utesluter den inte längre – och i tunga EU-länder som Tyskland och Frankrike. Men frågan som förbundskansler Angela Merkel och president Emanuel Macron förstås ställer är: i vilket syfte? Vad kan Theresa May erbjuda?
För det står klart att EU inte tänker vika en millimeter från det ingångna avtalet med Storbritannien.
Ledan över brittiska oförmåga och obeslutsamhet är påtaglig. Beskedet från Bryssel är alltså: bestäm er! Avgörandet ligger nu uteslutande i parlamentet.
Under hela denna process har Theresa Mays taktik varit att skjuta problem och beslut framför sig för att värka fram ett avgörande. Men EU lät sig inte bevekas till undantag – övertygelsen om att Storbritannien i kraft av sin stora ekonomi skulle behandlas annorlunda visade sig vara önsketänkande – och fraktionsstriderna inom De konservativa bestod.
Mays styrka som politiker, hennes uthållighet, har visat sig vara en belastning. Hennes rigida drag, taktiserandet, har tagit överhanden.
Få tror att de förhandlingar som hon nu inleder över partigränsen – om de ens blir av – kan bli öppna och förutsättningslösa inför en ny omröstning på tisdag.
Det förödmjukande nederlaget i underhuset, det största för en regering i modern historia, visar att också att konservativa ledamöter har gett upp hoppet om premiärministern. Hennes auktoritet är närmast ohjälpligt undergrävd. Att regeringen i onsdags vann en förtroendeomröstning betyder ingenting. Ansvaret för en lösning på brexit har därför alltmer skjutits över till parlamentet.
Här vore det förstås på sin plats att uttrycka en uppfattning om vad som nu väntas ske.
Tyvärr. Nej, Storbritannien lär inte lämna EU utan något avtal.
Men hur ett sådant ska skulle se ut (kanske, kanske Mays avtal inklusive en tullunion för att rädda frihandeln) är en helt öppen fråga.
Ytterligare en möjlighet återstår. Att åter gå till folket. En ny folkomröstning ansågs fram till nyligen otänkbar men stödet för den i opinionen och i parlamentet har ökat. Frågan är förstås hur då folket – som inget annat önskar än att politikerna ”get on with it” – skulle reagera.