I regeringsdeklarationen förra veckan uttalade statminister Stefan Löfven att Sverige kommer att erkänna staten Palestina. Av det luddiga uttalandet framgår inte när detta exakt kommer att ske. Inte heller framgår om den nya regeringen anser att konflikten skall lösas i direkta förhandlingar mellan israeler och palestinier.
Som väntat har uttalandet lett till skarpa protester i Israel. Men inte heller verkar det ha välkomnats av EU.
Om Sverige kommer att erkänna staten Palestina, om inte i morgon men inom en nära framtid, innebär det att Sverige avviker från EU:s officiella linje. Det kan synas märkligt med tanke på att Sverige också har för avsikt att stärka samarbetet med EU.
EU:s linje är att konflikten skall lösas i direkta förhandlingar mellan parterna och att endast de gränser som de kommer överens om kommer att erkännas. Förutom ett par f d öststatsländer, som erkände Palestina innan de blev medlemmar av EU, finns det inget medlemsland som har gått så långt.
Runtom i världen är stödet för ett erkännande av Palestina långt större. Men Sverige tillhör faktiskt EU och inte tredje världen, och borde därför anpassa sin utrikespolitik till EU:s gemensamma politik. Det är också vad EU förväntar sig av kandidatländer som har ansökt om medlemskap.
EU kommer aldrig att erkänna ett Palestina med förgreningar till terrorism.
Att döma av den palestinske presidentens Mahmud Abbas tal i FN:s generalförsamling för en tid sedan, har han gett upp all tanke på en förhandlingslösning. Ali Jarbawi, en före detta minister i den palestinska myndigheten, bekräftade nyligen den tolkningen (International New York Times, 7/10).
Abbas tal var oförsonligt och innehöll orimliga anklagelser mot Israel för folkmord i Gaza. Han ser tydligen ingen mening i fortsatta förhandlingar med Israel, såvida de inte äger rum med internationellt stöd och har som specifikt mål att avsluta den israeliska ockupationen inom en förutbestämd tid, vare sig man kommer överens eller inte.
Mot den bakgrunden framgår den nya utrikesministern Margot Wallströms försvar för ett svenskt erkännande av Palestina som oroväckande.
Israel menar – med stöd av EU kunde man tillägga – att ett erkännande skadar fredsprocessen eftersom det får palestinierna att tro att de inte behöver förhandla med Israel och att lösning kan påtvingas utifrån.
Enligt TT skulle Wallström mena att det i alla fall inte pågår några förhandlingar. Just det. Det är det som är problemet. Det gäller att få i gång förhandlingarna igen. Att förhandlingar har misslyckats hittills är naturligtvis båda sidors fel.
Israel obstruerade fredsprocessen genom att fortsätta byggandet i bosättningarna eller genom uttalanden om planerade byggnadsprojekt i östra Jerusalem och på Västbanken.
Palestinierna verkade inte heller helt seriösa och vågade inte ta några egna beslut utan att först fråga Arabförbundet om lov.
Sverige har en lång historia av medling i Mellanösternkonflikten. Tyvärr med växlande framgång. I stället för att ta plötsliga initiativ som inte är förankrade i EUs policy bör kanske den nya regeringen först utvärdera nyttan av ett svenskt initiativ.
Såvitt jag kan se finns det flera skäl till varför ett svenskt erkännande av staten Palestina kan ifrågasättas.
Den palestinska myndigheten kontrollerar inte sitt territorium – ett villkor som vi normalt ställer på erkännande.
Det finns ingenting i internationell lag som förbjuder myndigheten att ensidigt utropa sin självständighet men för omvärlden är det en politisk fråga som måste övervägas noga.
Det finns så många frågor som fortfarande är olösta. Den framtida statens gränser, säkerhetsarrangemang, Jerusalems status, vattenresurser – alla är svåra frågor som kräver ömsesidigt acceptabla och överenskomna lösningar.
Lyckligtvis finns det redan goda idéer om hur dessa frågor skulle kunna lösas, till exempel i de så kallade Geneva Accords från 2003. Parterna har också redan kommit ganska långt i tidigare förhandlingar och varit nära en fredslösning.
Det finns dock en återstående stötesten och det gäller det palestinska flyktingproblemet.
Det vore orimligt och farligt att erkänna en palestinsk stat som skulle fortsatta att driva frågan om flyktingarnas rätt att återvända till Israel.
Ett förtida och ovillkorligt erkännande av Palestina kan få en motsatt effekt på utsikterna till en hållbar lösning av konfliken.
Mose Apelblat, f d EU-tjänsteman