Hur ska mänskligheten hantera frågorna om klimat, migration och allas säkerhet? Svårigheten att utläsa rimliga svar från världspolitiken har under lång tid spridit en känsla av kris. Migranter dör under sina resor. Stödet för auktoritära ledare ökar. Klimatproblemen är uppenbara.
Men det finns goda nyheter också. Ofta missuppfattas orsaken till världspolitikens problem på ett sätt som gör det onödigt svårt att hitta en lösning. Med ett bra svar på frågan om varför världspolitiken fungerar som den gör blir det lättare att vrida den rätt.
En vanlig missuppfattning är att världspolitikens nuvarande oförmåga att lösa problem beror på att den under lång tid varit för liberal.
Bekymren anses ha sin grund i globaliseringen som tog fart efter att kalla kriget tog slut för snart trettio år sedan. Kontakter och utbyten mellan länder ökade. Politiska beslut fattades i allt större utsträckning genom internationellt samarbete. Dubbla medborgarskap och mångkulturell politik underlättade människors rörlighet. Globala intressen fick inflytande över politiken.
Men i motsats till dåtidens liberala förhoppningar skapade globaliseringen aldrig någon värld av fria och jämlika individer. Effekten blev att de traditionella politiska institutionerna underminerades. De individer som fick nya möjligheter att jaga sin egennytta övergav den lojalitet med staten, politiska partier och den egna arbetsplatsen som behövs för att undvika kaos både i det sociala och politiska livet. Världspolitikens kris skulle alltså bero på att den internationella liberalismen gick för långt.
Konservativa tänkare som ändå ogillar Donald Trump ser honom som en bekräftelse på att förklaringen är riktig.
Samtidigt är Trump själv den mest högljudda talespersonen för samma förklaring. När han skyller de nuvarande problemen i Syrien och i den amerikanska ekonomin på sin företrädare så varnar han för liberalism i form av frihandel, multilaterala samarbeten, och överdriven respekt för internationell rätt. Även i den svenska inrikespolitiken dyker samma resonemang upp. Dagens migrationspolitik förklaras ofta med att antalet asylsökande under hösten 2015 bevisade orimligheten i den tidigare alltför liberala politiken. Alltmer sällan hörs det omvända perspektivet, att det var omvärldens orimliga nationalism som tvingade fram dagens migrationspolitik i Sverige.
Men att en förklaring är populär hindrar inte att den är felaktig. För den internationella politiken var aldrig liberal. Inte efter murens fall. Inte under Barack Obama. Aldrig någonsin på migrationsområdet. Därför ska man inte förklara världspolitikens problem som en effekt av en alltför långt driven liberalisering i ett tidigare skede. Det genuint liberala gavs aldrig någon möjlighet att verka.
För det var inte liberalt att, så som skedde, låta företag bestämma var i världen deras inköp och investeringar skulle göras samtidigt som arbetskraften förblev territoriellt begränsad både när det gällde rörlighet och möjlighet till organisering.
Liberalt hade det varit att inte bara göra människor fria i utbyten av varor och kapital utan också fria och jämlika i de politiska processer som bestämmer skatter och sociala rättigheter. De senare stegen mot liberal internationell politik togs aldrig.
Det var inte heller liberalt att chocka problemtyngda länder, till exempel Ryssland i början av 1990-talet eller Grekland 2010, med privatiseringsreformer som vare sig var genomtänkta eller möjliga att enkelt tacka nej till. Liberalt hade det varit att bygga en gemensam institution där varje individ representeras jämlikt för att hantera situationen. Politiska institutioner behövs även internationellt för att hantera att ekonomisk utveckling alltid är ojämn och att naturens lotteri fördelar resurser mellan människor på ett orättvist sätt.
En bättre förklaring till den internationella politikens kris är att gårdagens världsordning var otillräckligt liberal.
Hade den skjuts i liberal riktning som världen fick i samband med Sovjetunionens fall utnyttjats, även om människor i väst hade behövt maka på sig en aning, så hade dagens Ryssland sannolikt varit mindre benäget att skydda sina intressen med vapenmakt. Fler ekonomiska och sociala påfrestningar som drivs av klimatförändringar och gemensamma marknader hade kunnat hanteras i tidigare skeenden. Fler länder hade tillsammans kunnat möta migrationens utmaningar.
Det är alltså ingen överspelad idé att verka för en politisk världsordning baserad på alla människors frihet och jämlikhet. Idén ska bara tillämpas konsekvent. Makt kan fördelas jämnare mellan olika grupper, som företagare och anställda, infödda och utlandsfödda. Individers livsmöjligheter kan utjämnas mellan länder med gemensamma institutioner.
Men förändring kan också ske i små steg. En konkret sak är till exempel att fråga svenska politiker hur medlemskapet i FN:s säkerhetsråd ska användas för att ställa världspolitiken till rätta. Be om ideologiskt förankrade svar. Fråga hur välkända politiska problem ska hanteras, som att länder inte är överens och att internationella beslut ofta kräver enighet. Diskussionen skulle bidra till en bättre världsordning på tre olika sätt:
För det första skulle det stärka partiernas förmåga att se problem som sträcker sig utanför Sveriges gränser.
För det andra skulle det visa andra länder att politisk opposition är bra även när den riktar sig mot något som alla regeringar vill undandra kritisk granskning genom att upphöja till nationellt intresse – särskilt viktigt för Ryssland, Ungern och Polen att ta del av. För det tredje skulle diskussionen höja kvaliteten i Sveriges arbete i Säkerhetsrådet. All politik blir bättre av att diskuteras av många, även världspolitiken.
Hans Agné
Forskare i statsvetenskap