Är det detta den nya grönaste och hållbaraste regeringen ska börja sitt styre med? Att tyst åse SJ:s nedläggning av tåglinjer? Sena tåg är irriterande, men hellre det än ett helt tåglöst alternativ.
Många gånger har SJ lagt ner linjer med bara någon månads varsel. Exemplen är många varav några är Västsverige/Alingsås, Mälardalen/Örebro–Eskilstuna och nu Sandviken–Gävle. Linjen från Sandviken till Uppsala och Stockholm dras in från 13 december.
Det här beteendet hos SJ får allvarliga konsekvenser för samhället i stort och för oss som pendlar är det som att en nyckfull virvelvind kör över våra livspussel.
Den samhällspolitiska forskningen visar att arbetsmarknader under 100 000 arbetsplatser långsiktigt inte har någon tillväxt utan blir på sikt avfolkningsbygder.
Orsaken är högre yrkesspecialisering och då krävs större arbetsmarknader för att innehålla alla de kunskaper som en dynamisk region kräver. Motmedlet är ytmässig arbetsmarknadsförstoring, det vill säga binda samman orter genom att möjliggöra pendling.
Att befolkningen i Gävleborgsregionen har minskat med 10 000 de senaste 25 åren känns i sammanhanget mindre betryggande. I åldersspannet 25–65 finns cirka 120 000 förvärvsarbetande Gävleborgare och cirka 9 000 av dessa pendlar till jobb utanför länet.
Enligt Länstransportplanen för 2014–2025 i Region Gävleborg är restiden den avgörande faktorn för att knyta ihop funktionella regioner med varandra. Många kan tänka sig att dagligen pendla till jobbet när restiderna ligger under 45 minuter, men därefter börjar man antingen titta på att byta jobb, eller flytta.
Sveriges Ingenjörer ser med oro på SJ:s indragningar då det motverkar regional utveckling.
Exempelvis placeras Sandviken i utvecklingsskugga och Gävles utvecklingsmöjligheter begränsas starkt. Det senare då snabbgående regionaltåg ersätts med långsamtgående.
Konsekvensen blir att de som bor exempelvis i Sandviken och arbetar i Uppsala måste flytta eller söka nytt arbete i Sandviken med omnejd. Den senare lösningen är inte trolig med den ansträngda arbetsmarknaden där. För familjen innebär det att båda måste hitta nya arbeten, barnen nya skolor, föräldrarna med delad vårdnad får nya komplikationer med stora avstånd mellan de båda föräldrarna. Därutöver överflyttar SJ:s neddragningar resande från tåg till bil. Det är miljömässigt dåligt och rimmar illa med såväl förra som den sittande regeringens målsättningar.
Hur har då SJ kommit att utveckla detta beteende? Grunden för beteendet är regeringens ägardirektiv till SJ.
Ägardirektivet anger enbart lönsamhetskrav: 10 procent avkastning på det egna kapitalet samt 33 procent utdelning till statskassan på den redovisade nettovinsten. Det leder till ”kvartalsekonomi”.
Linjer som för närvarande inte har tillräcklig lönsamhet läggs ner utan hänsyn till familjer eller berörda kommuners utveckling. Att långsiktigt utveckla nya förbindelser som initialt har få resande och underskott blir ointressant.
Hösten 2012 motionerade Socialdemokraterna med nuvarande inrikesminister Anders Ygeman i spetsen om nya ägardirektiv för SJ: ”… det övergripande målet för svensk transportpolitik är att säkerställa en samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning för medborgare och näringsliv i hela landet. Enligt vår mening är SJ det viktigaste verktyget för att uppnå detta…”. Miljöpartiet och Vänsterpartiet framställde liknande krav.
Dåvarande regering avslog alla med hänvisning att lönsamhetskravet var tillräckligt. Därmed blev det närmast övertydligt för SJ:s styrelse och ledning vad som gäller.
Jag väntar mig att den nya regeringen ger SJ nya långsiktiga ägardirektiv som man sedan länge krävt. Intill dess bör regeringen ge tillfälliga kompletterande ägardirektiv i avvaktan på att långsiktiga utformas. De tillfälliga direktiven bör innehålla ett moratorium för nerdragning eller nedläggning av linjer.