När Sverige nu tar plats i FN:s säkerhetsråd bör man visa att man menar allvar med sitt engagemang för världsorganisationens människorättsarbete.
Ett lämpligt sätt vore att anmäla den belarusiska diktaturregimen till FN:s människorättskommitté.
Sverige har under lång tid varit en av de mest aktiva tillskyndarna av FN och dess verksamhet. Det starka engagemanget har inkluderat en uttalad ambition att stärka FN:s effektivitet, bland annat vad gäller arbetet för mänskliga rättigheter. I det program som regeringen härom veckan presenterade inför det svenska medlemskapet i säkerhetsrådet 2017–2018 lyfts också folkrätten fram som ett prioriterat område.
Att regeringen tydligt markerar sitt intresse för de mänskliga rättigheterna är bra. Men för trovärdighetens skull bör man då också demonstrera detta i praktiken, inte minst genom att så långt som möjligt utnyttja FN:s egna verktyg på området.
Detta kan exempelvis lämpligen göras gentemot diktaturregimen i Belarus (Vitryssland).
FN-systemets människorättsmekanismer är nämligen särskilt relevanta just i förhållande till Belarus. Eftersom landet inte är medlem i Europarådet, kan dess medborgare inte vända sig till Europadomstolen när de anser sig ha fått sina mänskliga rättigheter kränkta. Här kommer i stället FN in i bilden.
Belarus har åtagit sig att följa FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter.
På senare år har över 200 anmälningar gjorts till FN:s människorättskommitté, som bland annat har i uppdrag att granska huruvida medlemsstaterna respekterar de mänskliga rättigheterna.
I nästan samtliga avgjorda fall har människorättskommittén gett anmälaren rätt, och uppmanat den belarusiska regimen att vidta åtgärder för att gottgöra offret för den aktuella kränkningen, samt se till så att det inträffade inte upprepas.
Ett problem i sammanhanget är emellertid att Lukasjenka-regimen konsekvent ignorerar FN:s beslut.
Officiellt hävdar man att besluten från människorättskommittén bara är av rekommenderande karaktär, och därför inte måste åtlydas. FN-företrädare har tydligt förklarat att detta inte stämmer, men det har inte hjälpt. Och eftersom det inte finns någon mekanism för att konkret tvinga Belarus att verkställa besluten så blir de i praktiken hängande i luften.
Ändå är det inte bortkastat att vinna ett ärende i FN:s människorättskommitté.
Besluten innebär åtminstone en moralisk upprättelse för de drabbade även om de inte får några praktiska konsekvenser. Och de bidrar till dokumentationen av de belarusiska människorättsbrotten, vilket är nog så viktigt.
Men det finns dessutom ytterligare ett sätt att driva dessa ärenden: En stat som skrivit under och ratificerat konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter har möjlighet att anmäla en annan stat för brott mot densamma.
Sverige kan följaktligen anmäla Belarus för dess vägran att respektera människorättskommitténs beslut.
Och eftersom den belarusiska regimens trots mot FN är så uppenbart så råder det knappast någon tvekan om hur en sådan process skulle sluta. Därmed skulle människorättsbrotten uppmärksammas på en högre nivå och besluten skulle få en ännu större internationell tyngd, även om de inte nödvändigtvis verkställs av regimen.
För de belarusiska brottsoffren vore ett sådant svenskt agerande viktigt, då det skulle innebära ett starkt moraliskt stöd. Och för Sveriges regering vore det en utmärkt möjlighet att leva upp till sina ambitioner om att göra FN till en meningsfull aktör i frågor som rör mänskliga rättigheter.
Martin Uggla
ordförande Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter