I dag på valborgsmässoafton fyller Carl Gustaf Bernadotte 70 år.
Det är en händelse som inte bara berör hans familj och vänner, utan också väldigt många som inte känner honom närmare, ja, i stort sett en hel nation.
Att fylla 70 år är ett tillfälle till samhörighet och glädje. Det blir en fest med tacksamma återblickar på livet och dess villkor.
För familjen Bernadotte blir firandet någonting väsentligt annorlunda. Festen representerar också en institution som sedan länge borde ha upphört att existera.
Carl Gustaf Bernadotte är ensam om att bära en titel som berättar att han är landets statschef. Ämbetet är ett arv och innehas på livstid. Kring detta uppdrag har spunnits och spinns föreställningar om upphöjdhet och mystik, liksom också tankar om folklighet och vanlighet. Kungens ställning är dessutom i grundlag reglerad på så sätt att han å ena sidan inte kan åtalas för sina gärningar, men å andra sidan inte omfattas av religionsfriheten, utan måste bekänna sig till den evangeliskt-lutherska trosinriktningen. I annat fall mister han kronan.
Det svenska arvkungadömet har rötter från ett fördemokratisk samhälle, utmejslat under Gustav Vasas tid.
Mycket har förändrats sedan dess, men monarkin har visat sin överlevnadsförmåga in i våra dagar.
Familjen Bernadotte anses representera vårt land och de värderingar som en modern demokrati ska vara ett uttryck för. För många blir kungafamiljen den tradition som skänker glans och kontinuitet i vårt gemensamma offentliga liv. Mycket förändras men kungadömet finns kvar. En trygghet att få uppleva i tider av ständiga förändringar.
Det svenska statsskicket har till stor del förvandlats till en underhållningsmonarki i massmediekulturen.
Att hylla konungen på hans födelsedag blir en del av massmedias ofta hängivna underdånighet, där mycket lite av tankar kommer att bäras fram om det orimliga i att ett arvkungadöme kan finnas kvar i ett modernt statsskick. Fokus riktas i stället mot oväsentligheter som släktskap, damernas kläder, hattars utseende och liknande ting. Kanhända kryddat med småskvaller av allehanda slag.
Fixeringen vid hovets tillställningar har vuxit som en följd av att familjen fått nya medlemmar. Det kan gälla ”vanligt folk” som gift in sig eller nytillkomna barn som får bära titlar som prins eller prinsessa, ibland i kombination med titeln hertig eller hertiginna.
En sagovärld med kortspelets kung och drottning stiger fram i verkligheten. En känsla av samhörighet med en annars avlägsen familj ger sig tillkänna för många. Och marken är väl förberedd. Tidningar, radio och tv har sedan länge krattat manegen och följer kungafamiljens händelser under åren. Löpsedlar och okritiska reportage blåser i monarkins riktning.
Men kungafamiljen lever ett liv i ett slags utanförskap.
En förmögen familj som får veta att den nuvarande ordningen är i samklang med ett modernt Sverige och inte vill förstå att monarkin är ett avsteg från demokratin, något av det viktigaste vi äger tillsammans.
För mindre än två veckor sedan avslog Riksdagen en motion om att avskaffa monarkin. Detta trots att företrädare för fyra partier – Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Vänsterpartiet – undertecknat motionen. Men vi kan vara säkra på att det bara är en fråga om tid. Helt enkelt för att det inte finns några rationella argument för monarkin. Och den dag kravet på republik klubbas igenom har demokratin något att fira!
Niclas Malmberg, Anders Nordström, Emma Wallrup, Ulla Holm, Republikanska föreningen