För 70 år sedan, natten mellan den 2 och 3 augusti 1944, drev SS-soldater uppemot tre tusen romer mot gaskamrarna i Auschwitz-Birkenau. Vittnen har berättat att romerna gjorde starkt motstånd men tvingades under slag och hot med eldvapen att gå i led mot sin död genom gasning och kremering. Sedan dess har man kallat natten för ”Zigenarnatten”.
Årets minnesceremoni i Stockholm präglades av känsla och värdighet. Ett femtiotal närvarande var på plats. Susanne Sznajderman-Rytz, Jiddischförbundets ordförande och integrationsminister Erik Ullenhag medverkade tillsammans med undertecknad.
Det som slog mig efter ceremonin var att många politiker och tjänstemän valt att inte delta i en minnesceremoni som angår oss alla.
Det här var femte året som jag tillsammans med andra romer arrangerade minneshögtiden. Med anledning av 70-årsminnet bjöd jag in Forum för levande historia och Upplandsmuseet till ett samarbete, men likväl stod vi romer där ensamma som arrangörer.
Det finns många politiker i dag som säger att romer är en starkt marginaliserad och utsatt nationell minoritet med lång historia av förföljelse, i dagens Europa såsom i gårdagens. Ett viktigt steg för att hindra dagens förföljelse är att hålla kunskapen och minnet om gårdagens oskyldiga offer vid liv. Varför då detta ointresse att närvara vid minnesceremonin för Förintelsens romska offer?
Integrationsministern som har frågorna på sitt bord var närvarande, men var fanns alla andra? Jo, de hade ställt sig vid Prideparaden, vilket var gott och väl. Min tanke är inte att ställa minoriteter mot varandra. Men om statsråd Ullenhag hann närvara vid båda dessa tillfällen kunde man ha förväntat sig att fler statsråd och partiledare skulle ha känt ett moraliskt ansvar att delta i minnesceremonin.
Jag upplever deras frånvaro som ännu ett svek från samhället, känner mig förtvivlad över att ord stannar vid ord från makthavarnas sida, de som säger sig vårda mänskliga rättigheter för alla och vara demokratiska mer än bara i ord.
Jag hade högre tankar om intresset för att delta vid denna hågkomst. Jag lyckades få Malmö stad och dess romska informations- och kunskapscenter att hålla i en ceremoni, vilket gjorde att mitt hopp växte. Hoppet om att vi blir fler och fler. Men återigen upplever jag att det är vi romer som själva hela tiden lyfter frågan, medan samhället i stort inte bryr sig.
Trots detta kommer jag inte ge upp. Jag kommer att kämpa för att även denna romska minnesceremoni blir en offentlig minneshögtid. Att den 2 augusti får bli som en nationaldag då vi diskuterar antiziganismens konsekvenser. Att den så kallade ”Zigenarnatten” blir jämställd med och får samma status som högtidlighållandet den 27 januari Förintelsens minnesdag, minnet av de judiska offren, där framträdande personer medverkat sedan dagen nådde officiell status. Vi talar om samma Förintelse i tid, vi talar om ett folk som i likhet med det judiska skulle utrotas.
Vi talar om samma led in till gaskamrarna och krematorieugnarna. Nazisternas kategoriseringar i färger, stjärnor och trekanter har tyvärr inte nått sitt slut. Den lever fortfarande kvar mitt ibland oss idag där romer alltför ofta får dra nitlotten. En andra klassens medborgare som inte ens respekteras som Förintelsens offer. På grund av samhällets kontinuerliga svek och orättvisa mot romerna kommer jag att fortsätta kampen för mitt folk. Kampen för ett rättvisare Sverige måste fortsätta!
Domino Kai
sakkunnig i romska frågor