Att motverka våld och kränkningar är en grundläggande uppgift i samhället. Men verkligheten visar att mycket återstår för att förebygga och skapa ett liv fritt från våld – inte minst för kvinnor och barn.
Av NCK:s (Nationellt centrum för kvinnofrid) befolkningsundersökning Våld och hälsa 2014:1 framgår att 46 procent av kvinnorna och 38 procent av männen någon gång varit utsatta för sexuellt, fysiskt och psykiskt våld – under det senaste året 451 000 kvinnor och 307 000 män!
Till våldet är kopplat en rad fysiska och psykiska hälsoproblem med stora samhällskostnader (4 miljarder kronor) för socialtjänst, sjukvård, polis och rättsväsende.
I jämställdhetsarbetet har nu i åratal rått enighet om att mäns våld mot kvinnor är ett högt prioriterat politiskt område både på nationell och kommunal nivå. I regeringens handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor 2007/08:39 görs en grundlig genomgång av våldsproblematiken med flera förslag till åtgärder. Redan då betonades att ökad lokal samverkan mellan socialtjänst, polis, hälso- och sjukvård och frivilligorganisationerna är avgörande för att utsatta ska få den hjälp de behöver. Vidare att det är ”angeläget med tidiga insatser i skolan och andra sammanhang”, att det ”ytterst är en fråga om jämställdhet och kvinnors fulla mänskliga rättigheter …” och att ”Insatser riktade till både potentiella och konstaterade förövare är en central och viktig del i det förebyggande arbetet”.
Vi som engagerat oss och följt vad som efter mängder av utredningar, projekt, forskning och utvärderingar gjorts för kvinnofriden och för att förebygga våldet måste konstatera att mycket lite blivit verklighet i Uppsala och många andra kommuner.
Olika utvecklingsarbeten har dock kommit i gång. Grunden och utvecklingen av ett aktivt kvinnofridsarbete i Uppsala och andra kommuner har varit Kvinnojourerna. Detsamma gäller för professionella mottagningar för män med våldsbeteenden, här i Uppsala Mottagningen mot våld (MVU) som sedan början av 2000-talet bedrivit kvalificerat professionellt arbete och metodutveckling. Barnperspektivet är där en utgångspunkt i arbetet och Socialstyrelsens utvärdering visar goda resultat.
Trots alla utredningar, lagskärpningar, regeringsplaner och socialnämndernas ansvar för konkreta insatser inom området har båda dessa verksamheter haft sin existens helt beroende av kortsiktiga bidrag och projektmedel.
Nyligen har ytterligare en omfattande statlig utredning lagts fram: ”Våld i nära relationer – en folkhälsofråga” (Carin Götblad, SOU:2014:49). Den får väl ses som en reaktion på att de ambitioner som funnits inte alls fått genomslag. I denna utredning ges ytterligare 50 förslag till förbättringar och effektiviseringar av arbetet mot våldet i nära relationer.
Av naturliga skäl har alla utredningar och insatser hittills haft fokus på stöd och hjälp till de som mest utsatts för våld, kvinnor och barn. Dessa rymmer många komplicerade sociala, psykologiska och rättsliga frågor som måste förbättras. Förebyggande insatser framhålls som viktiga men såväl långsiktiga strategier som insatser gentemot våldsutövaren har märkigt nog nästan helt lyst med sin frånvaro. I varje fall av våld mot en person borde insatser gentemot våldsutövaren aktualiseras. Lika många kvinnor som blivit misshandlade innebär lika många män som är ansvariga.
Utan förändring av våldsutövarens beteende och insikter kommer risker och otrygghet att kvarstå för den som är drabbad och för de barn som får uppleva våld i sin vardagsmiljö.
Dessutom vet vi i dag att många män känner skam för vad de gjort, är mottagliga för förändringar av sina aggressionsproblem och att professionell behandling har effekt.
Mot bakgrund av detta är det mycket märkligt att det i Carin Götblads utredning inte ges ett uttalat stöd för upprätthållande och utveckling av professionella mottagningar för våldsutövare och personer med aggressionsproblem, fast det i utredningen betonas att mycket mer fokus måste riktas mot våldsutövaren.
Nyligen har också Socialstyrelsen kommit med Föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer (2014:4). I dessa preciseras vad socialnämnden enligt Socialtjänstlagen ska göra för våldsutsatta vuxna och barn. Skyldigheten att göra några insatser gentemot våldsutövaren finns inte med annat än som vaga allmänna råd att socialnämnden ”bör kunna erbjuda insatser dels till våldsutövande förälder, dels till andra våldsutövande vuxna som bor tillsammans med barnet”.
Våld i en familj eller relation är skambelagt för alla parter och inget man talar med familj och vänner om. Liksom kvinnor och flickor i förtroende kan vända sig till kvinno- respektive tjejjourer måste den man eller kvinna som bär på aggressionsproblem eller har begått ett övergrepp kunna vända sig till en fristående öppen mottagning för att få hjälp att förändra sitt beteende.
I Uppsala kan för närvarande poliser, jurister, lärare, föreningsfunktionärer med flera inte hänvisa personer de vet har problem med våldsbenägenhet till MVU på grund av mottagningens bristande ekonomiska resurser!
Inte heller kan den som på eget initiativ söker hjälp garanteras att få det. Vi anser det oförsvarligt att kommunen inte ekonomiskt tryggar denna förebyggande verksamhet. Statliga medel är kanske nödvändiga för att utvecklingen ska gå framåt. Kommunen saknar också en bred förebyggande strategi för att utveckla, stödja och befästa de normer och värderingar som är en förutsättning för att kunna minska våldet genom bland annat utbildningsinsatser i skolor, föreningar, styrelser, nämnder, närpolisstationer och fackliga organisationer.
Staffan Hedman, Bengt Palmqvist
Mansnätverket för kvinnofrid/Män för jämställdhet i Uppsala