Det kan hända oss alla. På ett ögonblick har livet förändrats för alltid. Vi kan falla av hästen, vurpa i slalombacken, bli påkörda av en rattfyllerist, men räddas till livet. Vi kan få ett barn med svåra sjukdomar som mirakulöst överlever.
Förr fanns institutioner. Funktionshindrade barn bodde på barnhem, tills socialminister Bengt Westerberg på 1990-talet genomdrev LSS- och assistansreformen, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.Lagen förändrade liv. Nu kunde barn återförenas med sina föräldrar, och som vuxna kunde de flytta till ett eget hem och äga sina liv. För två år sedan hände något. Regeringen beordrade Försäkringskassan att hejda assistansens kostnadsutveckling. Och LSS och assistansersättningen skulle utredas.
Ansvarig minister Åsa Regnér såg en risk att assistansföretag överdrev människors behov, ”eftersom företagen har ett starkt ekonomiskt intresse av att få många timmar assistansersättning i sin verksamhet.” (Dagens Samhälle, 26 maj 2016).
Men det är inte företag som beviljar timmarna, utan Försäkringskassan — Regnérs slag mot företagen slog i stället undan benen för de människor hon är satt att värna. Ingen drabbas som behöver hjälp, lovade Regnér. Men i snart två år har nu fyra av fem människor som för första gången söker assistans fått avslag — kostnaderna lär sluta dryga miljarden under budget. Barn med stora behov tvingas bo på sjukhus, eftersom deras läkare inte vågar släppa hem dem utan tillräcklig assistans. Kommuner planerar nya barnhem.
Maria Persdotter, ordförande Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, säger i tidningen Leva & Jobba med Assistans att hon ser barnhemmen som en direkt följd av att familjer inte fått assistans för sina barn.
Barnhem. Institutioner. Smaka på orden. Vuxna tvingas flytta från sina hem, föräldrar tvingas lämna sina barn ifrån sig.
Det blev allt värre. Efter en förödande dom i somras beräknades sex tusen personer förlora tidigare beviljade stödtimmar. Före nyår skulle mer än tusen människor förlora ALL den assistans som gjorde det möjligt för dem att leva, snarare än överleva. Tusen. Sex tusen. När jag blundar kan jag se dem framför mig.
Regeringen ville höja mina barns barnbidrag, men nedmonterade samtidigt den assistans som ger andra människor ett drägligt liv. En helt orimlig prioritering. Om vi inte ger livet åter till dem som överlevt det värsta — vilka är vi då? Till sist larmade Försäkringskassans generaldirektör om att situationen inte var hållbar. Myndigheter använder ogärna starka ord, men i en skrivelse beskrevs hur domen fick ”svåröverskådliga konsekvenser för stat, kommun och enskilda”, och att regeringen måste hantera frågan med förtur.
Min kollega, riksdagsledamot Bengt Eliasson (L), såg ingen annan utväg än att göra något drastiskt. Han krävde att riksdagens socialutskott skaffar sig så mycket kunskap om den personliga assistansen inom LSS att utskottet självt kan lagstifta och sätta sig över regeringen. Det var en mycket ovanlig åtgärd, men helt nödvändig.
I tisdags backade regeringen äntligen: lagändringar ska stoppa de hårda tagen kring assistansen. Innan ändringarna träder i kraft får Försäkringskassan inte ompröva människors assistansbehov. En stor lättnad. Jag håller tummarna hårt för att en human lagstiftning träder i kraft inom en mycket snar framtid. Jag hoppas även att regeringen vidtar åtgärder för att hjälpa alla de som redan nekats assistans att få sin frihet åter — för alla dessa människor ligger nämligen den hårdare bedömningen fast. Situationen är därmed fortfarande allvarlig.
Det där ögonblicket då någon av oss faller av hästen, vurpar i slalombacken, blir påkörda av en rattfyllerist, men räddas till livet. Det där ögonblicket då ett litet barn mirakulöst överlever svåra sjukdomar. De ögonblicken hoppas jag innerligt att regeringen nogsamt tänker på och begrundar denna gång, när den fattar beslut och ger myndighetsdirektiv som i grunden förändrar människors liv.
Lina Nordquist
Regionråd (L)