Jämställdhetsivrare från alla håll och med olika politisk färg hävdar av och till att det inte är könet som avgör när högre tjänster tillsätts. Nej, det är de mest kompetenta som väljs. De flesta håller med.
Många genomskådar inte att det som räknas som kompetens, i synnerhet för ledande positioner, definierats av män med makt sedan generationer tillbaka.
Ett lysande och färskt exempel på att den definitionen fortfarande gäller visar miljöpartiets valberedning som efter den kris som uppstått i partiet nominerade Gustav Fridolin för omval men petade Åsa Romson. Fridolin är kompetent per definition. Romson är det inte.
Vilken kompetens var det som räknades? Jo, nu handlade det om språkrörens kommunikation och förmåga att möta medierna. Hur har de då agerat?
Åsa Romson talar snabbt och engagerat. Hon visar starka känslor och kan ibland gå upp i röstläge. Hennes gester och mimik är livliga ackompanjemang till talet. Hon talar spontant och med inlevelse och hittar ibland inte de passande orden.
Gustav Fridolin däremot talar långsamt, med mörk röst och lätt regional färgning. Han rör sig värdigt och långsamt. Hans enstaka gester är återhållna och ibland militäriska. Han ler sällan och har ett stelt ansiktsuttryck .
Beror hans uppträdande på att han är man? Knappast. Det beror snarare på att han tillägnat sig en retorik som genom tiderna formats av mäktiga män som fått uppträda i offentliga rum.
Det finns män som i vår tid vågat bryta mot detta retoriska mönster. En av dem är Håkan Juholt. Men han valdes snabbt bort och försvann från medierummet. Det går nämligen ännu inte an att ta till sig ett kvinnligt mönster, i synnerhet inte om talaren och ledaren är en man.
Miljöpartiet säger sig vara ett feministiskt parti. (Definitionen av feminism är dunkel, men att kalla sig feminist är politiskt korrekt.)
Miljöpartiet håller hårt på att deras partiledare ska kallas språkrör och vara av olika kön, en kvinna och en man. För partiet är detta ett tecken på jämställdhet. Men det handlar inte om könet. Det handlar om att värdera kvinnligt formade talarmönster lika högt som de manliga.(Detta gäller naturligtvis även för medierna.)
Kanske kunde miljöpartiet för balansen bakåt i tiden och för jämställdhetens skull ha valt två kvinnor som språkrör i stället. Maria Wetterstrand och Åsa Romson kunde med sina olika talarstilar ha blivit ett perfekt radarpar.
Nu återstår det att se vilken kommunikation och vilket språk Isabella Lövin kommer att välja inför mediebevakningen.
Britt Backlund
f d retoriklärare vid Uppsala universitet
och författare till Maktspråksboken.