Hur mycket är tryggheten i dagens samhället värd? Svaret på den frågan beror på vilken utgångspunkt man har för sina åsikter om hur livet i en liberal demokrati skall levas, och om den liberala demokratin är värd att försvaras gentemot påtryckningar som vill försvaga dess ställning. Frågan har blivit påträngande aktuell i och med den senaste tidens diskussioner om till exempel polisen skall få befogenheter att avlyssna telefoner utan föregående domstolsbeslut, och om bevakningskameror skall få sättas upp och vara i drift på allmän plats under dygnets alla timmar. Det finns skäl att begrunda problemen som obönhörligen kommer att följa om sådana möjligheter släpps fria.
Den liberala demokratin som vi i Sverige lever i bygger på en mängd grundläggande principer som, för att den liberala demokratiska ordningen skall bestå, ständigt måste bevakas och försvaras. Till dessa principer hör allmänna val, respekt för valresultat och politikers legitimitet. Andra principer rör sig om ett självständigt rättsväsende, självständig och fri press samt medborgarnas rätt att ha och fritt yttra sina åsikter, utöva eller inte utöva religioner, och att arrangera möten och demonstrationer. Den rättighet som jag häri närmast vill beröra handlar om möjligheten till fria rörelser utan myndighetsbevakning, även kallad personlig integritet.
De ovan nämnda medborgerliga rättigheterna är tätt sammanvävda med varandra, vilket innebär att när en av dem försvagas riskerar hela uppbygganden raseras på grund av svåröverskådliga och oförutsägbara följdverkningar. Dels handlar det om att principerna skall värna den personliga integriteten gentemot myndighetsmissbruk, vilket är en av bakgrunderna till att den liberala demokratin framgångsrikt kan bevaras, och dels handlar det om att små urgröpningar av principerna i förlängningen tenderar att leda till att absurda och människofientliga resonemang accepteras och normaliseras. Till exempel har återkommande och långvariga odemokratiska politiska inslag i den offentliga debatten nyligen fått riksdagspolitiker, som normalt ansetts vara demokratiska, fråntagit sina politiska motståndarna den legitimitet som det senaste riksdagsvalet gav dem.
De möjligheter som polisen vill ha angående telefonavlyssning och den kameraövervakning som lokala politiker, i exempelvis Uppsala, efterlyser, argumenteras för genom att det skulle underlätta bevakning av kriminella och skydda medborgarna mot brott. Det är en bedräglig argumentationsform eftersom den åberopar människors känslor för sin egen trygghet och säkerhet. Självfallet skall rättsväsendet ha möjligheter och befogenheter att ta fast och fälla brottslingar. De kriminella lever ju på utsidan av den liberala demokratin i och med det missbruk av människors rättigheter som de tar sig rätten till.
Men vi medborgare måste ändock fråga oss om vi är beredda att betala vilket pris som helst för att oskadliggöra dem. För i så fall kan man undra om inte utegångsförbud och undantagstillstånd bör utlysas, för den skull att brottsligheten skall kväsas. Eller skall var och en av oss bära en GPS-sändare som är kopplad till myndigheterna för att vi inte skall riskera att utsättas för brott? Med små steg i en riktning som gröper ur den liberala demokratins principer kan vi mycket väl snart hamna i en situation där demokratin går förlorad. Det har hänt förr i världen, och det pågår i detta nu, även så nära som i Europa, så varför kan det inte ske i Sverige?
Den personliga integriteten handlar om att ha ett medborgerligt skydd gentemot myndigheter och rättsväsende, inte att det ständigt skall finnas skydd för var och en mot andra civila. Säkerhet och trygghet är viktigt och skall eftersträvas, men den personliga friheten och den liberala demokratin är viktigare att försvara, även mot välmenande politiker.