Slutreplik
Vill man, likt Sverigedemokraterna, skapa ett homogent samhälle räcker det kanske inte med att stoppa invandringen eller skärpa kraven på assimilation. Särskilt inte som skillnaderna mot andra partiers migrationspolitik börjar bli diffusa. Alltså dammar man av sin gamla käpphäst om återvandring. Idén har sitt ursprung i det partiet drev långt in på 1990-talet, att tvångsförvisa alla som kommit till Sverige efter 1970.
I sin replik (UNT 5/10) gör ändå SD i Uppsala gör vad de kan för att framstå som alla nyanländas mest omtänksamma vänner. Det är rätt och slätt ”hjärtlöst” att medelst olika åtgärder ”tvinga” människor som fått uppehållstillstånd att komma i jobb i Sverige. De kommunala återvandringskontor som Linnea Alm och Anders Sehlin drömskt ser framför sig, har förvisso testats på några få platser men lika snabbt avvecklats. Kan det bero på att de inte fyllde någon egentlig funktion? Att tjänsterna inte efterfrågades i den utsträckning som motiverade att kommunerna lade skattepengar på dem?
Om det nu är långtidsarbetslösa invånare SD vill hjälpa, varför då stanna vid personer som kommit till Sverige som flyktingar? Norra Sverige skriker just nu efter arbetskraft. Med SD:s logik skulle därmed Uppsala kommun också kunna sträcka ut en hand till långtidsarbetslösa som härstammar från Västerbotten och Norrbotten. Även dessa personer kan ju tänkas vara i behov av råd för hur de kan flytta till Skellefteå eller Boden, i stället för att vara kvar i Uppsala och inte komma ut i jobb.
Ansträngningarna för att lägga förslag om återvandring är SD:s populistiska politik i ett nötskal. Om flyktingar från länder som Syrien och Somalia hamnar i utanförskap i Uppsala, är det inte matchningsinsatser kommunen ska bistå med. I stället vill SD att det allmänna ska finnas till hands så att de kan ta sig tillbaka dit därifrån de kom. För här i Sverige, för att tala med partiledaren Jimmie Åkesson, ”saknar de tillhörighet”.