Som förälder vill man utöver kärlek och materiell standard ge sina barn bästa förutsättningarna att klara skola, gymnasium och att få ett jobb.
En timmes rörelse om dagen förbättrar inlärningsförmågan, ger kondition som gör att barnet orkar ha fokus på skolan, förbättrar motorik och minskar risken för barnfetma.
Att idrotten dessutom senarelägger debut med alkohol och minskar risken för kriminalitet är tillkommande fördelar för föräldrar.
Med hjälp av maskiner och annan teknik, behöver vi idag inte anstränga oss fysiskt i samma utsträckning som tidigare. Samtidig belastas vårt sinne utifrån den mängd information som vi ska hantera och många gånger ta ställning till. Våra kroppar är inte skapta för den situation vi idag lever i. Här behöver vi hjälpas åt att skapa en mer rimlig balans. För att det ska vara möjligt räcker det inte med enskilda individers initiativ att ta hand om sig själva. Vi behöver skapa en struktur i vårt samhälle där vi ser till att behovet att röra på sig tillgodoses för alla. Vi bör börja med våra barn i den första samhällsstyrda verksamheten barnen nås av – förskolan och skolan. Vi behöver skapa mer liv och rörelse hos barnen. Barn gillar att röra sig och leka.
Många ropar efter med idrott i skolan. Att utöka antal idrottslektioner, eller att idrottsföreningar skapar aktiviteter i samverkan med skolan. Det är förstås bra initiativ och bra tankar. Även om det i sig inte är mer sport i skolan som behövs. Det är lätt hänt att mer idrott i skolan endast får effekten att de som redan idrottar i kanske flera idrotter på fritiden kommer idrotta lite till. Förvisso roligt för dem, men utifrån ett samhällsperspektiv är det just dem som inte är aktiva som vi behöver hitta roliga former för. Vilket givetvis går. Vi behöver finna deras motivation och anpassa vårt upplägg. Och ja – vi kan inte göra som vi gjort förut. Vi lär göra på nya sätt.
Att någon annan, dvs samhället eller skolan kan lösa problemen med alltmer stillasittande och de nackdelar det för med sig är naivt. Samhället kan göra sitt, skolan kan göra sitt men grunden för att vi ska nå målen att alla barn och ungdomar tränar tillräckligt mycket ligger till 80 procent på föräldrarna.
När barnen skall söka sitt första sommarjobb med ett CV som bara är några rader långt finns det en mening som gör att man blir intressant för en arbetsgivare.
”Idrotten har lärt mig att komma i tid till träning, respektera min ledare, fungera i laget och att alltid göra mitt bästa”
Mer behövs inte, har man dessutom via idrotten ledarerfarenhet så hamnar man i högen för de som kallas till intervju.
Som förälder vill man alltid sina barns bästa, men alla föräldrar vet inte hur mycket idrott betyder för att förbättra möjligheterna.
Om idrottsklubbarna aktivt började marknadsföra sin verksamhet utifrån det alla föräldrar önskar istället för att fokusera på att det är kul att idrotta och man kan nå elit så skulle man nå många fler.
Om Skola och samhälle aktivt kunde informera föräldrar om hur viktigt ett aktivt liv är för att ge barnen förutsättningar att optimera sina möjligheter skulle mycket vara vunnit. Från BVC till föräldramöten, på hemsidor och via alla kanaler.
Därutöver behöver vi ett samhällssystem som ger de med lägst inkomster möjligheten att låta barnen idrotta. Vi har tendenser att välutbildad medelklass genomgående ser till att barnen idrottar men att andelen sjunker med utbildnings och lönenivåer.
Skola i samverkan med föreningar kan göra underverk med andelen ungdomar som går ut gymnasiet och blir anställningsbara. De kan dock inte lösa problemet ensamma. Att ge sina barn bättre förutsättningar är i första hand ett föräldraansvar där samhället skall ge stöd.
Början till en akademisk examen börjar på en idrottsplats i fem års ålder. Så enkelt är det.
Dan Persson
skribent på Idrottens affärer
Madeleine Andersson
Idrottsutvecklare
SISU Idrottsutbildarna