Tonläget i debatten kring förlossningsvården har stundtals varit högt och fastnat i motsättningar i stället för ett framåtblickande samförstånd. För att skapa en högkvalitativ vård för födande och personal krävs förändringar. De största utmaningarna handlar om en snedfördelad resursprioritering, bristande tilltro till kvinnors förmåga att föda, och diametralt olika synsätt på relationen mellan födande och vårdpersonal.
Trots att barnafödande är en av samhällets mest fundamentala processer har förlossningsvården länge varit lågt prioriterad. Detta kan delvis förklaras av att det är kvinnor som föder barn och att förlossningsvården till största delen bemannas av kvinnor. Dessutom befinner den sig i ett gränsland mellan akutsjukvård och vård av friska, vilket gör att beslutsfattare kan sakna en tydlig strategi när resurser ska prioriteras.
Att friska födande rutinmässigt placeras inom högspecialiserad akutsjukvård är en ineffektiv användning av resurser som oftare leder till övermedikalisering och bristande personcentrerat stöd. Många tror att avancerad vård per automatik ger bättre resultat, men forskning visar att det leder till omotiverade interventioner som kan försämra hälsoutfallen. En del vårdrutiner som används i förlossningsvården i Sverige bedöms också av Världshälsoorganisationen som onödiga eller direkt olämpliga. Sjukvårdens princip om att prioritera de sjukaste har medfört att de med normala graviditeter och förlossningar får otillräckliga resurser, och man förbiser att födandet i grunden är en frisk och fysiologisk process – som kan bli komplicerad om den inte värnas och stöds.
Sverige har mycket låg mödra- och barnadödlighet, men att överleva räcker inte – vi måste även bidra till att förbättra hälsan och födelseupplevelsen. Att kvinnors negativa erfarenheter lyfts fram är bra och en del av jämställdhetsarbetet. Hur detta görs påverkar dock möjligheten till verkliga förbättringar, och att vårdpersonal oroar sig för att bli uthängda i media gynnar ingen. Kvinnors rätt till sexuell hälsa är i dag självklar. Men vid födande lever en förlegad syn – så länge barnet mår bra ses en negativ upplevelse som sekundär för vårdprioriteringar.
När kroppen föder spontant utsöndras ”må bra-hormoner” som ger välmående, men få kvinnor ges rätt förutsättningar för en sådan födsel. Med en förändrad vårdkultur som tillvaratar födandets potential som en stärkande kraft, skulle fler få den möjligheten, med positiva effekter långt utanför förlossningsrummet.
Det här debattinlägget handlar också om kvinnors rätt till självbestämmande. När omvårdnaden förbättras kommer ofta de första kraven på förändringar från patienterna, och sjukvården gör klokt i att lyssna.
Det finns ett glapp mellan vetenskap och praktik i all vård, och även om den bygger på patientsäkerhet finns alltid en gräns för vilka rutiner som är motiverade – och vilka som är acceptabla för den enskilda individen. Patientlagen är tydlig: ingen vård får ges utan informerat samtycke. Patientens inställning till undersökningar, ingrepp eller behandlingar är en grundläggande del av evidensbaserad vård, där bästa tillgängliga kunskap, beprövad erfarenhet och patientens preferenser vägs samman.
Rätten till självbestämmande över kroppen är en grundläggande princip i demokratiska samhällen – och ska vara lika självklar vid födande som i alla andra sammanhang.
De reformer som nu föreslås i Uppsala, med satsningar på hela förlossningsvården och införandet av olika vårdnivåer med exempelvis en barnmorskeledd enhet, är nödvändiga. De har potential att skapa en mer ömsesidig och respektfull vårdkultur, samt användning av resurser på ett mer effektivt sätt med bättre hälsoutfall. De ligger också i linje med Socialstyrelsens riktning mot "god och nära vård".
Genom en mer individanpassad vård, och en barnmorska per födande även på sjukhus, kan vi stärka kvinnors autonomi, förbättra vårdpersonalens arbetsmiljö och säkerställa att varje födande kvinna får den respekt och trygghet hon har rätt till.
Disputerade barnmorskor i Uppsala:
Cecilia Ekéus, barnmorska, professor
Ingegerd Hildingsson, barnmorska, professor
Eva-Lotta Funkquist, barnmorska, barnsjuksköterska, docent
Margareta Johansson, barnmorska, docent
Karin Cato, barnmorska, PhD
Paola Oras, barnmorska, PhD
Elin Ternström, barnmorska, PhD