Januari är förbi, fåglarna kvittrar (nästan) och stipendieansökningsperioden är äntligen här. I Uppsala surfar hoppfulla studenter in på universitetets hemsida för att pröva sin lycka för första, andra eller hundrade gången. Stipendierna kan filtreras på variabler såsom “fakultet”, “geografisk anknytning” och “släkt med” och det gäller att ha tur när man navigerar mellan de 237 stipendier som är sökbara denna gång.
Det är förstås svårt att som student vara kritisk mot att det finns pengar att få för liten motprestation. Många av oss har blivit utskällda bakom butiksdiskar eller i restaurangkök för en liten peng efter skatt, varför det kan verka märkligt att klaga på stipendiefonderna. Samtidigt lämnar stipendieansökningssidan en bitter eftersmak när jag stänger ner den efter att ha klickat in på samtliga 513 poster som brukar delas ut i vår anrika stad. Jag ska förklara varför.
Stipendier är till sin natur exkluderande. Själva tanken är att en avliden person testamenterar en del av sin förmögenhet till kommande generationer av en viss tillhörighet eller samhällsklass. För att exemplifiera skapades många stipendiestiftelser innan kvinnor hade rätten att studera i Sverige, varför många stipendier idag är sökbara endast för män. Med dagens kontext hade den avlidne personen kanske inte velat exkludera 57 procent av studenterna, men det var så läget såg ut då.
Utöver krav på manligt kön (eller som i 8 av de 513 fallen, kvinnligt) finns även andra problematiska kriterier, såsom att man ska vara född i inom ett visst stift eller landskap. Det kanske inte låter konstigt att man som testamenterande välgörare kan önska att ens tillgångar stannar inom ett visst geografiskt område. Problem uppstår dock när det inte räcker med att man ska vara någonstans ifrån, utan född där. Många utrikesfödda blev svenskar när de var mycket små. De har vuxit upp, gått grundskola och etablerats inom ett viss regionalt område. Trots detta har de inte rätten att beviljas de stipendier som deras vänner som är födda i Sverige, eller tvingas lämna förtur vid lika meriter. Att geografiska krav emellanåt definieras av var man avlagt sin gymnasieexamen är tyvärr snarare undantag än regel.
Ponera nu att vi genomgående skulle rätta till den typen av orättvisa. Detta är förstås oerhört svårt med de juridiska begränsningar som omger testamenten, men om vi drömmer lite. Skulle den bittra bismaken försvinna om födelse- och könskrav gjorde det? Förmodligen inte. Även om det finns stipendier som delas ut på basis av sökandes meriter, premieras alltsom oftast personer med vissa släktnamn eller de som är barn till föräldrar med särskilda befattningar. Att detta reproducerar både rådande och historisk ojämlikhet är knappast ett kontroversiellt påstående. Det hela kompliceras även av att det i dag är svårt att veta vad som menas med student av “borgerlig härkomst” eller barn till föräldrar som är “verkliga gotlänningar”. Slutsatsen blir att stipendierna, som det ser ut i dag, starkt motverkar den åtminstone påstådda drömmen om meritokrati.
Kanske skulle orättvisorna i stipendiedjungeln utjämnas av att de mer specificerade kraven skulle gå om intet. Kanske kan alla medicinstuderande ha rätt att söka alla stipendier, och inte bara de som har en förälder som är överläkare. Kanske skulle det hela bli bättre av att det upprättades fler stipendiestiftelser, som riktas mot dem som allra oftast exkluderas i dagsläget. Det är möjligt, men man kan också fundera över vilka demografiska grupper i samhället som känner till en sådan sak som stipendier – och hur man söker dem. Drömmen om stipendiet är förstås för de allra flesta hoppingivande, men för många andra ett tecken på utanförskap. När samhället förändras måste vi våga ifrågasätta vilken nytta hundraåriga traditioner faktiskt gör, och vilka värden de upprätthåller.
Anna Solander
Fempodden i Studentradion 98,9