Professorerna Barbro Westerholm och Nils-Eric Sahlin ger läkarutbildningen etiskt underbetyg i en debattartikel som publiceras i UNT. De lyfter förvisso ett viktigt ämne – hur ska etiken få sin rättmätiga plats i läkarutbildningen? – men de hamnar fel i sin argumentation, och svaren på de frågor de själva ställer i sin artikel står inte att finna i ytterligare tio timmars föreläsningar på läkarutbildningen i Lund eller Uppsala.
Westerholm och Sahlin ger räkneexemplet att en läkarutbildning består av 8800 studietimmar, varav mindre än en procent ägnas åt etik (50 timmar). På samma sätt som de mäter etik genom att räkna etikföreläsningar kan man förstås fråga sig hur stor andel av läkarutbildningen som ägnas åt patientkontakt.
Hur många timmars föreläsningar har studenterna i undersökningsteknik? Hur mycket formell undervisning får de i att skriva daganteckningar, respektive slutanteckningar? Hur många promille av tiden erbjuds de föreläsningar om att bedöma röntgenbilder och värdera laboratoriesvar? Och hur många timmars föreläsningar har de om hur man bäst jobbar i team?
Men sådana enkelspåriga sammanställningar av ett antal timmar ger ju en helt skev bild av verkligheten! I själva verket ägnar svenska läkarstudenter oerhört många timmar, och med rätta, åt att lära sig patientkontakt, bedöma laboratoriesvar, arbeta i team, gå rond, undersöka patienter, auskultera hjärtan OCH ta ställning i etiska frågor.
Detta är dock kunskap de tillägnar sig ute på klinikerna i samband med den praktiska tjänstgöringen, inte via katedrala föreläsningar. (Jag bävar för den dag riksdagens utredningstjänst kommer fram till att svenska läkarstudenter ägnar mindre än en promille åt föreläsningar om patientkontakt och att de därför helt saknar kompetens att ta hand om patienter…)
Förra veckan gick jag rond på barnkliniken i Örebro under tre dagar. Vid varje tillfälle hade jag med mig läkarstudenter. Men i stället för att hålla långrandiga föreläsningar om etiska principer försökte jag lära dem vad det innebär att vara läkare, vad det innebär att ta ansvar och att vara etisk. Att vara läkare är ett hantverk. Det är ju när studenterna träffar blivande kollegor, sjuksköterskor, kuratorer, sjukgymnaster och framförallt patienter och anhöriga som de får lära sig etik! Precis på samma sätt som de verkligen får lära sig att undersöka patienter och att föra ett samtal med anhöriga.
Hur hanterar jag den unga pojken som lider av apati? Hur bemöter jag mamman som inte kan acceptera att hennes barn är fött med en missbildning? Är det etiskt att avstå från orosanmälan vid misstänkt barnmisshandel? Hur ska vi prioritera vår verksamhet, ska vi acceptera längre köer på akutmottagningen för att bättre hinna med mottagningsverksamheten för de kroniskt sjuka?
Ska jag ta det där extra blodprovet fastän barnet inte vill det utan är livrädd för nålen som sticker? Ska vi sätta sond och tvångsmata flickan med anorexi? Ska vi göra ett sista försök att behandla barnet med cancer och samtidigt ge henne svåra biverkningar, eller ska vi lägga ned behandlingen och fokusera på att lindra och trösta?
Detta är frågor vi diskuterar dagligdags med våra läkarstudenter.
Westerholm och Sahlin menar att ett tungt ansvar för ”denna beklämmande situation” (det villl säga att bara ett par promille av läkarutbildningen utgörs av föreläsningar i etik) vilar på de som ansvarar för läkarutbildningen. De har rätt i att läkarutbildningen går att förbättra, men inte att vi kan bygga bort forskningsskandaler och dålig vård genom att peta in ett par extra föreläsningar om etik. Det gör vi istället genom att låta vårdpersonal tjäna som goda omdömen och diskutera etik i verksamheten.
Den dag jag själv blir svårt sjuk hoppas jag få träffa en reflekterande läkare, vars förmåga att ta etiskt riktiga beslut är resultatet av djupgående diskussioner med kollegor, patienter och anhöriga. Etik är alltför viktigt för att enbart mätas i timmar och procent.
Jonas F Ludvigsson
Barnläkare, Örebro Universitetssjukhus samt professor, Karolinska Institutet
LÄS OCKSÅ: Etiskt underbetyg