Sveriges butiker förlorar flera miljarder kronor varje år på stöldrelaterade brott. Ofta är värdet på varorna under 1 000 kronor så att brottet hamnar inom ramen för snatteri och personen i fråga kan därför komma lindrigare undan. Detta borde Sveriges justitieminister Morgan Johansson (S) se över.
I Sverige inträffar en butiksstöld cirka fyra gånger varje minut och kostar handeln cirka fem miljarder kronor om året och vid många av dessa händelser går det inte att ta fast gärningsmannen. En av anledningarna är att stöldbrotten många gånger hamnar inom ramen för snatteri, där stöldobjektet varken är stort eller dyrt vilket gör det svårt för butikspersonalen att upptäcka.
Den förmildrande benämning på stöld som snatteri är har reducerat dagligvaruhandeln till ett skafferi för människor då vem som helst kan plocka på sig varor upp till 1 000 kronor utan större risk att åka fast eller att bli straffad för brottet som begåtts. Brottsrubriceringen snatteri gör att stölden uppfattas som en mild förseelse jämfört med stöld. Det är något jag ofta upplever som butiksbiträde när jag konfronterar en snattare.
För att fälla en person för snatteri krävs att man konstant observerat personen och stöldobjektet, observerat själva stölden och sedan väntat tills snattaren passerat den sista betalningsmöjligheten innan man gör själva det så kallade envarsgripandet. Detta kräver att man som observatör håller sig dold, går ifrån sina arbetsuppgifter om observatören är en anställd och därefter lyckas kvarhålla personen, som inte sällan är påverkad och våldsam, tills polis kommer. Eftersom polismyndigheten lider av kraftig underbemanning kan det dröja ett tag.
Förutom att ouppklarade snatteribrott kostar handeln enorma summor varje år är det också väldigt kostsamt för butikerna att investera i dyra kamerasystem och butikskontrollanter. Det faktum att en eller flera anställda måste vakta en envarsgripen snattare en längre tid i väntan på polis och sedan bli förhörd är också ett resursslöseri för butiken. Utan dessa förluster skulle resurser kunna gå till att hålla priserna på varor nere eller till nyanställningar och expansion.Även den gemensamma välfärden drabbas av uteblivna skatteintäkter.
Det kan emellertid vara svårt att greppa hur mycket fem miljarder kronor är och vad man skulle kunna göra för denna enorma summa. Som ett exempel skulle fem miljarder täcka kostnaden för att anställa 5000 nyexaminerade lärare och ändå ha pengar över till att höja pensionen för samtliga 1,7 miljoner ålderspensionärer med 1500 kronor varje år. Det är med andra ord ingen liten slant som Sveriges butiker förlorar på stölder varje år.
Såsom lagstiftningen ser ut i dag är det inte heller möjligt för butiker att porta en person som begått ett stöldbrott. Butikspersonalen har givetvis rätt att uppmana personen att gå därifrån. Om personen inte lyssnar på uppmaningen och ändå går in i butiken har inget brott begåtts. Det är högst orimligt. Har en person orsakat ekonomisk skada för en butik bör butiksägaren naturligtvis ha rätt att porta brottslingen och det bör ses som olaga intrång om denne trots portningen går in i butiken. Som nuvarande lagstiftning ser ut har alltså näringsidkaren få rättigheter.
Det är viktigt att ha en nolltolerans mot brott oavsett dess storlek. Om man tillåter mindre brott blir den allmänna acceptansen för grövre brott större. Att kalla stöld för snatteri motverkar dessvärre just det.
För att råda bot på detta är det därför hög tid för den socialdemokratiska justitieministern Morgan Johansson att lägga fram en proposition från regeringen till riksdagen där brottsrubriceringen snatteri förpassas till historieböckerna så att påföljderna för brottet skärps och blir avskräckande för framtida tjuvar.
Martin Eriksson
Butiksbiträde, Uppsala