På ett olyckligt sätt präglas skolfrågorna av ett lägertänkande, enligt logiken "det andra är för är vi självfallet emot".
Liberalernas liksom Alliansens skolpolitik lider av ett ensidigt fokus på resultat. Skolans väsentliga roll för fostran och jämlika uppväxtvillkor beaktas inte tillräckligt.
I motsats till allianspartierna tenderar de rödgröna partierna att betona de sociala aspekterna på bekostnad av kvalitetsfrågorna.
Med ett bredare fokus på skolfrågorna är det tydligt att svensk skola lider av fler brister än de som uppmärksammats av alliansföreträdare.
Det kombinerade friskole- och valfrihetssystemet förstärker segregationen och försvagar den sociala sammanhållningen.
Elever skiktas socioekonomiskt; barn och ungdomar med olika bakgrund möts inte på fritiden och inte heller i skolan.
Valfrihet mellan skolor utnyttjas i betydligt större utsträckning av elever från trygga bostadsområden än av elever från utsatta områden.
Möjligheten att välja mellan skolor utnyttjas av välbeställda föräldrar för att undvika att deras barn/ungdomar placeras i skolor med barn/ungdomar från mindre välbeställda hem.
Därutöver bidrar kösystem och kostnader för resurskrävande elever till socioekonomisk snedfördelning av elevplatser.
Härmed undergrävs den lagstiftning och värdegrund för skolan, som säger att elever på lika villkor ska rustas för arbets- och vuxenlivets utmaningar. Villkoren i Sverige är i praktiken, delvis på grund av skolsystemet, allt annat än jämlika.
Vad talar egentligen för det svenska systemet? Elevernas prestationer har länge varit sämre än i flertalet jämförbara länder.
Skillnaderna mellan högt presterande och lågt presterande elever växer dessutom för varje år som går.
För liberaler är valfrihet ett honnörsord, men det är inte det enda värdet i samhället.
Om en mindre frihet står i motsättning till rättvisa kan detta vara oförenligt med den större och avgörande friheten för medborgare att på lika villkor kunna forma sin framtid.
Detta är fundamentalt i socialliberal tradition.
För att skapa goda och jämlika villkor för elever i hela landet bör därför friskolesystemet avskaffas och hela ansvaret för skolan läggas på staten.
Många kommuner klarar inte att hantera de svåra skolfrågorna. Förutsättningarna för detta varierar från kommun till kommun.
Med ett samlat huvudmannaskap kan upptagningsområden, skolenheter och undervisning organiseras så att elever med olika bakgrund möter varandra i klassrummet och på skolgården. Givetvis ska det ske i dialog mellan staten och kommunerna.
Kvaliteten i undervisningen kan dessutom höjas.
Detta är en betydligt enklare och bättre lösning för att skapa likvärdighet i skolan än det svårhanterliga förslag om lottning som nyligen presenterats av skolkommissionen.
Christian Hårleman, liberal