Nu har Pensionsgruppen presenterat vad som kallas en ”historisk överenskommelse”. Gruppen har presenterat åtta punkter med det övergripande syftat att få till stånd ett längre arbetsliv. Det vill säga, fler äldre behöver jobba längre. Problemet är bara att man missar en av de mest konkreta åtgärderna som bevisligen lett till just detta: de sänkta arbetsgivaravgifterna för äldre.
Att fler jobbar längre upp i åldrarna är oerhört angeläget då Sverige står inför stora demografiska utmaningar. En rekordsnabbt växande befolkning i kombination med att gruppen äldre växer särskilt snabbt sätter stor press på både pensionssystemet och välfärdssystemet. Ihop med att andelen i yrkesverksam ålder minskar väntas kostnaderna inom kommuner och landsting överstiga intäkterna med 59 miljarder kronor 2021, enligt SKL. För att få den ekonomiska ekvationen att gå ihop krävs därför – förutom kraftiga effektiviseringar och prioriteringar inom offentlig sektor – att fler äldre uppmuntras att förlänga sitt yrkesliv i den utsträckning som de kan. Detta skulle stärka de offentliga finanserna, avlasta pensionssystemet och samtidigt förbättra seniorernas privatekonomi.
För att sänka trösklarna till att stanna kvar på arbetsmarknaden efter 65-årsdagen behövs dock en palett av åtgärder. För det första en annan syn på seniorer i yrkeslivet. Sverige borde på detta område snegla mot USA där personer i 70- och 80-årsåldern ofta innehar ledande befattningar i såväl närings- som samhällsliv. Sverige skulle bli bättre, rikare och klokare om vi på samma sätt hade fler personer över 65 på arbetsmarknaden. För det andra behövs tydligare information om att ett längre arbetsliv innebär lägre skatt på både lön och en bättre pension. För det tredje är det viktigt att stärka de ekonomiska incitament som finns för att jobba längre. Och det är här som regeringen tyvärr misslyckats fullständigt.
År 2007 införde dåvarande alliansregeringen ett mer gynnsamt jobbskatteavdrag och en kraftig sänkning av arbetsgivaravgiften för dem som fyllt 65 år genom avskaffandet av den särskilda löneskatten. Detta har haft en avgörande effekt på antalet arbetande seniorer och ökade både utbudet och efterfrågan på äldre arbetskraft. Enligt professor Lennart Flood har reformerna även stärkt de offentliga finanserna.
Att ekonomiska incitament är en framgångsrik väg visar också en rapport av Skattebetalarna. Under perioden 2007–2014 hade Sverige den snabbast ökande andelen som fortsatte jobba efter 65 i hela EU. Den positiva utvecklingen bröts dock under 2015 då nuvarande regering presenterade sina planer på att återinföra den särskilda löneskatten. Trots kritik återinförde regeringen skatten år 2016, och seniorernas sysselsättningsgrad minskade under året med 0,6 procentenheter. Enbart sex av 33 europeiska länder noterade en sämre utveckling. Då även antalet arbetade timmar minskade motsvarar det totalt 10 000 färre seniorer på arbetsmarknaden. Detta är svårt att förklara med annat än att det är en konsekvens av den återinförda skatten, eftersom den svenska konjunkturen var stark och sysselsättningsgraden ökade i alla andra åldersgrupper.
Att seniorer som kan och vill stannar kvar på arbetsmarknaden är av avgörande betydelse för svensk ekonomi. Detta konstaterade också finansministern 2015 då hon i Dagens Industri lyfte hur viktigt det är att arbetslivet välkomnar fler att vilja och orka arbeta längre. Att regeringen året därpå tog ett stort kliv motsatt riktning och i stället återinförde den särskilda löneskatten för äldre är djupt olyckligt för både Sveriges finanser, våra pigga seniorer och för samhället i stort. En av de saker Pensionsgruppen nu ska göra är att tillsätta en ”delegation för äldre arbetskraft”. Vår uppmaning till dem är att skyndsamt rätta till regeringens misstag och åter avskaffa den särskilda löneskatten för äldre.
Sofia Linder
Chefekonom Skattebetalarnas Förening