Det är lite över ett år sedan Donald Trump steg in i Vita huset. Han gick till val på höga tullar och att ifrågasätta frihandelsavtal och den regelstyrda världshandeln. Därför var det många med mig som oroade sig för en mer protektionistisk politik från USA.
Flera länder har vänt sig till Europa för att riva handelshinder och förhandla nya frihandelsavtal. Även om det såklart är bra att EU tar en ledarroll krävs det stora förändringar i handelspolitiken för att anpassa den till dagens förhållanden och för att nya riktigt kvalificerade jobb ska växa fram hemma i Sverige. Handelsavtalen som förhandlas fram är i för stor utsträckning anpassade efter 1900-talets världsekonomi snarare än 2000-talets automatiserade och digitaliserade ekonomi.
Frihandel är helt avgörande för vårt välstånd i Sverige. Om det inte vore för exporten skulle ett av tre jobb i vårt land inte existera. Därför är det positivt att EU förhandlar om fler frihandelsavtal än någonsin tidigare, med bland annat Sydamerika, Mexiko, Indonesien och snart också med Australien och Nya Zeeland.
Utvecklingen till trots finns det två stora problem förknippade med avtalen. För det första tar förhandlingarna tar för lång tid. Det tog åtta år från det att EU började förhandla frihandelsavtalet med Kanada till att avtalet trädde i kraft i september förra året. Det är för lång tid för att företag ska kunna och orka engagera sig i förhandlingarna och peka ut de handelshinder som är mest problematiska för deras export.
För det andra är EU:s frihandelsavtal helt enkelt inte anpassade till dagens moderna ekonomi. De räcker inte längre att bara undanröja tullar. Här är ett par exempel där EU:s frihandelsavtal inte når upp till ribban i dag:
• Trots att hela den moderna ekonomin är digital och egentligen ingen vara eller tjänst kan säljas utan dataflöden finns det inga garantier för att data kan få flöda fritt mellan EU och våra handelspartners. Ericsson och Atlas Copco har i dag större intäkter av att sälja tjänster som drift och underhåll till telekomnät och gruvmaskiner än att sälja själva produkterna och för det krävs dataflöden.Utan dataflöden stannar den moderna ekonomin och snart är över 50 miljarder produkter anslutna till internet. I den här utvecklingen måste Europa ligga i framkant.
• En allt större del av Sveriges ekonomi består av tjänster, men svenska tjänsteproducenter möter alltför ofta nya handelshinder när de försöker exportera. När GE Healthcare sålt sin medicintekniska utrustning måste nya frihandelsavtal garantera att en ingenjör från Uppsala kan åka dit och serva den utan att mötas av nya handelshinder.
• Vi måste också utmana den gamla bilden där en vara produceras i ett land och exporteras till ett annat. Olika delar och olika processer görs på olika platser och avancerade varor som flygplan innehåller delar från tiotals länder, varav Sverige ofta är ett.Snåriga regler i ett frihandelsavtal får inte medföra att en lastbil byggd i Södertälje eller Göteborg, beläggs med tull när den exporteras, trots att det egentligen ska vara nolltull vilket ofta är fallet i dag.
Till syvende och sist gäller frågan om Europa och Sverige ska stå väl rustade i den pågående globaliseringen och behålla och skapa de mest kvalificerade jobben också i framtiden.
EU har kanske större möjligheter än någonsin att förhandla nya avtal som river handelshinder och gör världen mer öppen. Men det räcker inte. Frihandelsavtalen måste bli bättre och förhandlas snabbare för att göra verklig skillnad.
Christofer Fjellner
Europaparlamentariker (M)