Nato kommer inte att ges tillgång till svensk territorium, skriver Krister Andrén (UNT 5/3) och anklagar undertecknade skribenter för grovt felaktiga påståenden om avtalet. Andréns resonemang är vilseledande då han reducerar avtalet till en fråga om teknikaliteter.
Formellt förutsätter värdlandsavtalets förverkligande en inbjudan från regeringen.
Men själva vitsen med avtalet är ju att underlätta för Nato att bedriva operationer på och från svensk territorium.
Hur förenligt är avtalet med den proklamerade neutralitetspolitiken? Blir vi trovärdiga inför omvärlden? Hur kommer vår regering att handla i en krissituation där supermakten USA kan lägga sina uppenbara maktmedel i vågskålen? Redan i dag kommer oblyga önskemål från amerikanska militärer, som Ben Hodges förslag att utplacera Patriot-missiler på svensk territorium.
Avtalstexten vittnar därtill om vittgående rättigheter. Under avtalets syfte punkt 2.1 står: ”..upprättande av baseringsområde och tillhandahållandet av värdlandsstöd till Natos styrkor i , eller med stöd från, värdlandet under Nato-ledd militär verksamhet”.
Allså om Sverige är värd för ett Natoland som har militär verksamhet utanför Sverige, och som begär svenskt stöd till verksamheten, så ska Sverige ställa upp. Varför annars de inskjutna orden ”eller med stöd från”?
Vad gäller kärnvapen är som bekant Natos policy att vid till exempel flottbesök inte uppge om kärnvapen finns ombord. Vilken vikt har det då att man framhåller att Sverige deklarerat att kärnvapen inte ska finnas på svensk territorium? Och om det är en självklarhet vad hindrar att man skriver in detta förbud inklusive kontrollrätt i avtalet?
Det handlar nämligen om ett ramavtal med oklara och mångtydiga begrepp, där detaljerna i efterhand får sin uttolkning och förses med sekretesstämpel utom räckhåll för demokratisk insyn.
När Andrén hävdar att neutralitetspolitiken upphörde med EU-medlemskapet vittnar det om föga respekt för folkförankrad politisk viljeyttring. Med en dylik inställningen är det lätt att förringa betydelsen av värdlandsavtalet. Lägg därtill försvarsanalytikers omdöme om Nato:s funktion. För att efter alla förödande krig där Nato-länder angripit och brutit mot folkrätten (Jugoslavien, Afghanistan, Irak och Libyen) definiera Nato som en fredsgarant krävs exceptionell enögdhet.
När Krister Andrén sedan framställer Nato som en allians med likvärdiga medlemmar bekräftar bara en bristande verklighetsförankring.
Det är USA som håller i taktpinnen och organisationen är i huvudsak är ett instrument för USA:s utrikespolitik och maktanspråk.
Det var uppenbart i Jugoslavienkriget, vilket innebar etablerandet av USA:s största militärbas i Europa och i närtid demonstrerad när Turkiet fick klartecken att bomba landets kurdiska befolkning (och därmed också de krafter som visat sig effektiv i kampen mot IS.)
Att som Andrén separera värdlandsavtalet från diskussionen om Natomedlemskap tjänar syftet att skymma avtalets verkliga innebörd.
Med värdlandsavtalet når samarbete med Nato en ny nivå. Som företrädare för de små nationernas självständighet och folkrättens principer förlorar vårt land i trovärdighet. I stället för fredsskapande åtgärder vinner vapenskramlets intressen överhanden och spänningarna ökar. Avtalet blir ett slagträ för de krafter som strävar efter att avlägsna kvarvarande alliansfritt handlingsutrymme och bakvägen ställa svenska folket inför fullbordat faktum, där också Nato-medlemskap kan framställas som en teknikalitet.
Vi ska lära av historien. Sverige bör akta sig för ”beskyddande” stormakter. Det är att inlåta landet i farligt vågspel. För fredens skull, säg nej till värdlandavtalet!
Hans Johansson (KP)
Mario Sousa (KP)
Lenita Åberg (KP)