I sin debattartikel frågar Per-Anders Jande (UNT Debatt 13/11) varför vi håller mjölkindustrin under armarna med skattemedel. Det enkla svaret på frågan är: Dels för att jordbrukarstöd är en viktig del av jordbrukspolitiken i EU, precis som i de flesta industriländer i världen, och dels för att mjölkproduktionen skapar värden för samhället i form av biologisk mångfald och öppna landskap.
Det som påverkar mjölkproducenternas lönsamhet mest är dock världsmarknadspriset på mjölkpulver.
Sverige är ett av EU:s 28 medlemsländer, och till skillnad från många andra områden är jordbrukspolitiken gemensam. Att just jordbrukspolitiken är gemensam har historiska orsaker. När föregångaren till EU, Europeiska kol- och stålgemenskapen, bildades i efterkrigstidens Europa rådde brist på mat i flera länder. En tryggad livsmedelsförsörjning och skäliga levnadsförhållanden för jordbrukarna blev viktiga politiska mål för den nya organisationen, som ytterst skapades för fred.
Den gemensamma jordbrukspolitiken lyckades så väl med att nå de övergripande målen att vi i dag har ett stort utbud av mat till lågt pris.
Lantbrukarna får numera stöd i förhållande till hur mycket åker och betesmark som brukas. Därutöver finns särskilda stöd för miljötjänster. Svenska regeringar och myndigheter har under många år arbetat för att den gemensamma jordbrukspolitiken ska bli mer marknadsanpassad, det vill säga att vissa typer av marknadsstöd ska minska och att en allt större del av kostnaden för maten ska bäras av konsumenterna. En sådan utveckling har också successivt skett. Sverige vill även i fortsättningen ha en gemensam jordbrukspolitik vilket är grunden för en öppen och fri marknad.
Det finns många faktafel i Per-Anders Jandes artikel, exempelvis att foderodling enbart har negativ miljöpåverkan.
Vallväxter, det vill säga blandningar av gräs och klöver som odlas på 40 procent av den svenska åkerarealen, är viktiga omväxlingsgrödor. De bygger upp jordarnas mullhalt och är viktiga för många insekter, fåglar och däggdjur. Genom att de är fleråriga har de också en mycket låg kväveutlakning.
Naturbetesmarker är ännu mer artrika och som Johan Wallander skriver i sin artikel ”Mjölkkor bidrar till mångfalden”, den 8 november, har mjölkproduktionen stor betydelse också för att naturbetesmarkerna betas.
Det är för övrigt i många fall samma grödor som odlas till foder som bioenergi. Vad grödan i slutändan används till avgörs av efterfrågan, kvalitet och pris. Stöden till jordbruket är i dag frikopplat från produktionen, det vill säga det gårdsstöd som lantbrukaren får påverkas inte av om grödan odlas till foder eller bioenergi.
Det stämmer förvisso att det i högre grad är köttdjur som betar naturbetesmarker, medan mjölkkorna vanligen betar på åkermark, som ger ett mer näringsrikt foder.
Å andra sidan har mjölkkor ett lägre klimatavtryck genom att de producerar både mjölk och kött.
Genom att röta gödseln till biogas kan klimatavtrycket minskas ytterligare. Därför finns också ett särskilt stöd för att stimulera till en ökad produktion av gödselbaserad biogas. Sverige är ett av världens länder med lägst koldioxidutsläpp per producerad mängd mjölk.
I en internationell jämförelse har Sverige en hållbar produktion både vad avser djurskydd och djurhälsa, miljöpåverkan och klimatavtryck.
Genom att välja svenska mejeriprodukter och svenskt kött bidrar vi till att hålla betesmarker och landskapet öppet och stärker den biologiska mångfalden. Det finns inget motsatsförhållande mellan mjölkproduktion och produktion av bioenergi utan båda behövs för ett hållbart samhälle. Vi har dessutom utrymme för båda.
Gabriella Cahlin, chef för marknadsavdelningen, Jordbruksverket