Att sänka arbetstiden med bibehållen lön är bara fagra löften utan förankring i verkligheten, skriver Nima Sanandaji och Linda Nordlund.
Sänk arbetstiden och dela på jobben. Det är en av de mest populära idéerna i en valrörelse som annars lider av idétorka. Problemet är bara att politiken riskerar höja snarare än sänka arbetslösheten, urholka välfärden, missgynna framför allt kvinnors karriärmöjligheter och driva upp ojämlikheten. Är det inte dags att lägga denna populistiska idé bakom sig?
I Göteborg beslöt nyligen den rödgröna majoriteten sig för att experimentera med sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. I Miljöpartiet har partistyrelsen försökt få bort frågan om sänkt arbetstid ur partiprogrammet, men blivit överkörda av medlemmarna. Partiet driver inte bara färre arbetade timmar, utan också extra betald semester för småbarnsföräldrar och återinfört friår. Vänsterpartiet har inkluderat sex timmars arbetsdag i partiets senaste tioårsprogram. Frågan är om möjligt ännu mer populär i Feministiskt Initiativ. Som det tidigare språkröret för Miljöpartiet Birger Schlaug nyligen skrev kan det ”växande stödet för FI i opinionsmätningarna” vara ”den spark i baken de rödgröna behöver för att driva 30-timmarsveckan.”
Problemet är bara att politiken bygger på fagra löften utan förankring i verkligheten. Ekonomerna Arie Kepteyn, Adriaan Kalwij och Ashghar Zaidi förklarar i artikeln Myten om arbetsdelning att sänkt arbetstid inte leder till ökad sysselsättning. Baserat på svenska data kommer också ekonomerna Tor Jacobson och Henry Olsson fram till samma slutsats. Jobb är helt enkelt inte något man enkelt delar med andra.
Ansvarsfulla politiker borde veta att arbetsgivare i dag har svårt att rekrytera personer med rätt kompetenser samtidigt som andra står utan jobb. Enligt en undersökning från Svenskt näringsliv misslyckas vart femte rekryteringsförsök för att man inte finner sökande med rätt kompetens eller erfarenhet. Svenska industrier uppger att de ofta hamnar i en situation där de skulle kunna producera mer, men inte kan det eftersom det finns en brist på nyckelkompetenser som ingenjörer. Om vi sänker arbetstiden för personer med expertkunskaper minskar jobbmöjligheterna för oss alla. Sänkt arbetstid innebär ofta att timlönen pressas upp, vilket faktiskt kan leda till högre snarare än lägre arbetslöshet.
Men, om vi arbetar färre timmar blir vi väl mer effektiva på jobbet? Under den förra socialdemokratiska regeringen fick Konjunkturinstitutet i uppdrag att undersöka effekten av sänkt arbetstid.
Svaret blev: ”En arbetstidsförkortning beräknas på lång sikt minska kapitalanvändningen och produktionen i ungefär samma utsträckning som antalet arbetade timmar.” Det betyder att om vi arbetar 25 procent färre timmar så minskar vår ekonomi med en fjärdedel. Kanske kan många familjer gå med på att byta minskade resurser mot mer tid över. Men hur ska välfärdens finansiering då gå ihop?
Tid spelar en avgörande roll för jämställdheten. En av de faktorer som håller tillbaka kvinnor runtom i världen är att de, på grund av att de tar större ansvar för barn och familj, investerar färre timmar i snitt i sina karriärer. Jämställdhetspolitiken borde vara inriktad på att jämna ut skillnaden i arbetad tid, till exempel genom att erbjuda bättre barnomsorg och uppmuntra pappor till att ta lika mycket ansvar som mammorna hemma. Vad vi i stället ser är att frågan om sänkt arbetstid riktas mot just den kvinnodominerade offentliga sektorn. Den grupp som redan halkar efter i sina karriärer på grund av relativt få arbetade timmar ska alltså stimuleras att arbeta ännu mindre.
Vi måste komma ihåg att en stor del av de ekonomiska ojämlikheterna i Sverige orsakas av i ojämlikhet i arbetade timmar. Den fjärdedel av svenskarna som har högst inkomster arbetar 64 procent fler timmar än den fjärdedel som har lägst inkomster. Om gruppen med lägst inkomster skulle arbeta lika många timmar som höginkomsttagarna skulle mellan 20 och 25 procent av den ekonomiska klyftan försvinna. Förslaget om sänkt arbetstid förväntas inte påverka karriärister och företagare som själva väljer att jobba ovanligt många timmar, utan snarare öka skillnaderna i arbetstid. Resultatet blir större ekonomiska klyftor.
Varför ställer sig så många partier bakom en politik som riskerar att leda till högre arbetslöshet, mindre pengar i plånboken för vanliga familjer, kraftigt minskade resurser till välfärden, minskad jämställdhet och ökade ekonomiska klyftor? Är det inte dags att tänka om?
Nima Sanandaji
teknologie doktor, författare,
Linda Nordlund
ordförande Liberala Ungdomsförbundet