Uppsala kommun tillämpar en resursfördelningsmodell för grundskolan där barn med neuropsykiatriska funktionshinder, NPF, det vi i dagligt tal kallar barn med osynliga handikapp, riskerar att hamna på undantag.
Modellen bygger enbart på socioekonomiska faktorer, och för elever med osynliga handikapp är friskolorna hänvisade till att söka tilläggsbelopp som är nästintill omöjliga att få.
Tanken är att omfördela pengar mellan starka och svaga skolor utifrån elevernas socioekonomiska förutsättningar. Det är lovvärt och helt i linje med skollagen att kommunen tar ett ansvar och försöker utjämna skillnader som beror på barnens olika förutsättningar.
Det finns dock flera problem med den modell Uppsala tillämpar:
Det saknas ett uppföljningssystem för vad skolorna använder den extra ersättningen till och vad effekterna blir.
Det bygger enbart på socioekonomiska faktorer och lämnar barn med osynliga handikapp som ADHD och Aspergers syndrom/autism och språkstörning utanför.
Det bygger på antagandet att en skola alltid får bättre resultat om den får ökade resurser.
Det finns forskning som visar att även andra faktorer är resurser är avgörande för elevers resultat.
I Uppsala kommun är grundbeloppet år 2016 för en elev i åk 7–9 78 654 kr och högsta extra ersättning för en elev är enligt modellen 25 tusen kronor. Hjälp och stöd som barn med osynliga handikapp behöver ska rymmas inom grundbeloppet som skolan får. Stödet dessa barn behöver kan vara kostsamt, exempelvis enskild undervisning och en egen assistent.
För barn med mycket stora behov finns det ett antal resursenheter i kommunal regi. Där får eleven utbildning av mycket kvalificerade utbildningsgrupper som tar hänsyn till elevens specifika behov och förutsättningar. Resursenheterna tar dock bara emot elever som är inskrivna på kommunala skolor. Friskolor är hänvisade till att söka tilläggsbelopp där avslag är snarare regel än undantag. En förälder med ett barn på en fristående grundskola i Uppsala kan i dag alltså vara tvungen att flytta sitt barn tillfälligt till en kommunal skola för att det ska få börja på en av kommunens resursenheter.
Här uppstår ett moment 22 då omfördelningen av pengar inte inkluderar barn med osynliga handikapp, kommunala resursenheter inte är öppna för barnen från friskolor och den extra ersättningen i form av tilläggsbelopp inte beviljas.
Beslutsfattarna i Uppsala utgår ifrån att barn med osynliga handikapp är jämnt utspridda mellan alla skolor. Stöd för det resonemanget finns det i SKL:s rapport Socioekonomisk resursfördelning till skolor.
Tyvärr ser inte verkligheten i Uppsala ut så.
Föräldrar till barn med osynliga handikapp väljer i likhet med alla andra skola.
De placerar sina barn på skolor som de upplever är bra på att hjälpa barnen. Hur bra en skola är på att göra de extra anpassningar som barn med osynliga handikapp behöver beror till största delen på kompetens och organisation.
Vi har fantastiska pedagoger och en bra organisation men det finns en bortre gräns för hur mycket man klarar av inom ramen för ett grundbelopp.
Det fria skolvalet är ett faktum och allt fler föräldrar gör ett medvetet val till en skola där de tror att deras barn ska få bäst möjliga stöd.
Kommunen har ett ansvar för att alla barn får det stöd de har rätt till oavsett skola och skolform och min uppmaning till kommunen är därför att hitta en modell för att även barn med neuropsykiatriska handikapp alltid får det stöd de har rätt till.
Kerstin Larsson, Rektor Kunskapsskolan Uppsala