Uppsala växer så det knakar. Till skillnad från många städer i landet har staden bibehållit sin form och lyckats göra tillägg som både förnyar och förvaltar stadsrum och stadsbild. Jag tänker främst på UKK och området kring Centralstationen. Ny arkitektur tillkommer och äldre byggnader förnyas.
Konstmuseifrågan har det sista året varit uppe till debatt. Jane Nilsson har genomfört en ingående studie av Uppsalas konstscen och dess förutsättningar med en hel del lovord inte minst vad gäller den nuvarande verksamheten vid konstmuseet.
Hennes perspektiv handlar om det växande Uppsala och om att en förstärkt satsning på konsten inte ska invänta en eventuell ny konstmuseibyggnad utan i stället ta sin början omedelbart.
De lokaliseringsalternativ som nu återstår av ett flertal i Jane Nilssons utredning är en kombination av till- och ombyggnad av Ångkvarn samt alternativet nybyggnad i kv Hugin. Dessutom finns alternativet att verksamheten utvecklas där den nu finns på Uppsala slott.
Tomas Klang, Staffan Lövgren och PO Sporrong ifrågasätter i ett inlägg (UNT Debatt 17/2) möjligheten i att utveckla konstmuseets nuvarande lokaler.
De hänvisar till det ”det avsides läget” samt till barriäreffekten som Uppsalaåsen innebär.
Men tar skribenterna då hänsyn till att Uppsala förändrats under de år debatten om museets lokaler förts? Att Vretgränd öppnats på vägen från Centralstationen är en liten men viktig förändring. Påtagligare är att centrum växer och att ”den levande stadskärnan” i Uppsalas innerstadsstrategi planeras att utvidgas ännu mer. Den planerade nya spårvägen har ett fördelaktigt hållplatsläge nära Slottet utan motsvarighet vid de övriga lokaliseringsalternativen.
Alla känner dessutom inte till att de nuvarande lokalerna på Slottet har utvecklingsmöjligheter.
Dels kan lokalerna öppnas och göras mer attraktiva genom nya trappförbindelser. Dels kan en ny konstsal, med moderna säkerhets och klimategenskaper, tillföras där de nuvarande taken över utomhusmuseet Vasaborgen finns. Härigenom skulle konstmuseet kunna få en egen byggnad som bättre än nu tydliggör konstens roll i staden.
En styrka med läget i Slottet är den omgivande parken och borggården som kan användas för utställningar och konsthändelser.
Under 2018 exemplifierar Kaarina Kaikkonens klädskulptur dessa möjligheter och året dessförinnan utställningen ”Native, Exotic, Normal” med sin flagginstallation. Det är hög tid att allmänheten bättre ges möjlighet att använda grönytorna kring Slottet. Meningen är att stadens stora nivåskillnad här ska avhjälpas på sikt med olika medel såsom trappor och hissar för att underlätta för det växande antal människor som rör sig i området.
Om man lyfter blicken och jämför med städer som Stockholm och Malmö så inser man snart att lokalisering i större städer sker med ganska vida ramar.
Moderna museet i Stockholm finns liksom nuvarande Uppsala konstmuseum i en historisk kontext. Promenaden från busshållplatsen vid Kungsträdgården ut till Skeppsholmen är jämförbar med den från Stora torget i Uppsala till Slottet.
Av Malmös konstinstitutioner, som långsiktigt är i förändring, är två av tre belägna på visst avstånd från den äldre stadskärnan, medan den tredje, Moderna museet, finns i dess utkant.
När Tomas Klang, Staffan Lövgren och PO Sporrong i sitt debattinlägg avrundar med att målande beskriva ett museum med sin huvuddel i kv Hugin men med en glasgång över till Hamnplan där en paviljong kan byggas, är tanken inte olik de utvecklingsmöjligheter som finns för det nuvarande konstmuseet. Redan i sin nuvarande form, med kafé/konferens och uteservering mot söder och parkens grönska, har museets lokalisering betydande kvaliteter.
Frågan verkar då slutligen handla mest om läget i staden.
De tre alternativen är med förbättrade framtida kommunikationer i hög grad jämförbara ur den synvinkeln.
Det vore dessutom en vinst för Uppsala om det stora grönstråket där Slottet och konstmuseet nu finns blev bättre kopplat till staden. Det är ett utmärkt område att samlas kring konsten i, av internationell klass, både inom och utomhus.