Den rumänska erfarenheten efter kommunismens fall illustrerar ytterst tydligt ett nytt politiskt fenomen.
Efter diktaturens försvinnande kommer grupperingar födda ur totalitarismens inre strukturer i dagen.
Dessa grupperingar anstränger sig energiskt för att kopiera demokratins yttre drag. De uppmuntrar bildandet av flera politiska partier, lägger ner den officiella censuren av medier och kultur, organiserar fria val, skriver under viktiga internationella konventioner och överenskommelser, men lyckas ändå behålla monopol över politikens fält genom ständigt pågående spel bakom kulisserna.
Det historiska förloppet bakom nutidens rumänska stora massprotester går att snabbt sammanfatta.
När diktaturen föll, skyndade sig vissa politiska, polisiära och militära grupper att skapa en fasad av låtsasdemokrati – den kallades då Den nationella räddningsfronten; viktiga representanter för motståndet mot totalitarismen kallades in utan att få en annan roll än statisternas symboliska närvaro. De enda delar av samhället som tidigare hade varit organiserade var just kommunistpartiet och dess förlängningar i samhällets strukturer – hemliga polisen och militärmakten.
Dessa organiserade strukturer överlevde det folkliga upproret och blev omedelbart den nya maktens – ”räddningsfrontens” – dolda redskap.
De spontant bildade massrörelser som strävade efter demokrati framför allt inom det civila samhället angrepps först via ett avsiktligt iscensatt terrorkrig – fortfarande inte tillräckligt undersökt ur juridiskt synvinkel – och sedan genom upprepade blodiga våldsaktioner som maskerades under täckmanteln ”gruvarbetarnas marscher”. Samtidigt infiltrerades de återuppståndna gamla partierna – bondepartiet och liberalerna – av före detta kommunister som över en natt hade bytt tro och identitet. Medierna hade blivit befriade från politisk kontroll, men deras kritiska funktion fläckades allt mer av förvirring och skandalartade utspel. Då kom ett långvarigt och bittert krig i gång mellan rättssystemets representanter och många korrumperade politiker.
Så lyckades den nygamla politiska eliten att stoppa utvecklingen av en folklig demokratirörelse.
Vägen öppnades för de grupperingar som under tjugofem år har lett landet genom att ständigt manipulera med den parlametariska demokratins spelregler. En lavin av korruption sattes i rullning och spred sig över samhällets alla nivåer. Det är inte svårt att förstå och förklara varför den rumänska befolkningen mobiliserar sig nu i kontinuerliga massdemonstrationer mot hela det politiska systemet, demonstrationer som inte avslutas efter den nya regeringens reträtt – återkallandet av två dekret som sfytade att ge amnesti till många brottslingar och att stoppa den framgångsrika kampen mot korruption.
Andra länder i forna kommunistiska imperiet har gått samma väg genom att begå mer eller mindre uttalade brott mot demokratins principer.
Så kallade fria val har ägt rum här, vilket inte har hindrat glidningen mot diktatur. Ungern och Polen satsar allt mer på populistisk nationalism och intolerans, Ryssland återskapar militärens dominans över samhället.
Östeuropas låtsasdemokrati är en mycket stor fara – den föder misstro mot alla sorter av parlamentarisk demokrati och släpper loss extremismens förödande krafter.
Ana Maria Narti, f d riksdagsledamot (FP)