När Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder, tillika andre vice talman, i en intervju för några år sedan menade att invandrare kunde bli svenskar, förutsatt att de assimilerade sig och delade samma grundvärderingar och seder som infödda svenskar, väckte inte hans uttalande någon större proteststorm.
I intervjun uteslöt han de i Sverige erkända minoritetsgrupperna från den svenska gemenskapen. Speciellt pekade han ut judar, samer och tornedalare, som även om de bott i Sverige i generationer, skulle tillhöra andra nationer och därför inte kan betraktas som svenskar, såvida de inte gör avkall på sin egen identitet.
Hans uttalanden gav dock upphov till ett intermezzo i riksdagen där några riksdagsledamöter markerade mot Söder genom att tilltala honom på samiska, romani och till och med hebreiska. Både samiska och romani är erkända nationella minoritetsspråk i Sverige.
Strax efteråt förtydligade sig Björn Söder och förklarade att han tror att de som blivit svenskar i en del fall har övergett sin gamla identitet, vilket väl kan stämma. Han skrev till och med i en debattartikel i Jerusalem Post att de erkända minoritetsgrupperna naturligtvis är välkomna i Sverige.
Hans senaste uttalanden på Centerpartiets Facebook-sida, där han upprepar tidigare påståenden, har den här gången lett till en kritikstorm och till att riksdagsledamöter förklarat att de inte har förtroende för honom som talman.
Söder förklarar visserligen i media att alla svenska medborgare har samma rättigheter och skyldigheter.
Men det är tydligt att han förespråkar en assimileringspolitik som strider mot ett öppet, tolerant och mångkulturellt samhälle där alla kan identifiera sig med den stat de lever i.
Genom att peka ut minoritetsgrupper ger han också uttryck för tvivel på deras lojalitet till Sverige.
Ingen har på allvar frågat Sverigedemokraterna vad de egentligen menar med svenskhet eller hur många som uppfyller deras definition.
Sverigedemokraternas syn på invandrare kan spåras i tidigare högerradikala partiers romantiska nationalism då Sverige var ett mera homogent land. Det är dock svårt att se sambandet med dagens Sverige. Hur har förlegade, främlingsfientliga och antidemokratiska idéer kunnat slå rot igen i Sverige?
Alla kan vara överens om att svenska språket är ett måste som kommunikationsmedel och en inkörsport till svensk kultur. Att tillhöra svenska kyrkan är däremot inget krav. Inte heller att gilla blodpudding.
Men för Sverigedemokraterna är tydligen ”svenskhet” inte en fråga om språk, kultur, medborgarskap och den gemenskap som följer av att leva tillsammans i Sverige.
För dem är det fråga om ”etnicitet”, ett luddigt begrepp som inte fångar upp verkligheten i Sverige som alltid tagit emot invandrare och påverkats av utländska influenser. Det finns inga ”ursvenskar”.
Enligt Sverigedemokraterna är svensk identitet ett statiskt och uteslutande begrepp. Antingen föds man som svensk eller assimileras till att bli svensk. Man kan inte ha mer än en nationell identitet. Man kan inte integreras i Sverige och samtidigt bevara sin ursprungliga identitet.
Och det är tydligen Sverigedemokraterna som bestämmer vem man är. Den synen strider dock mot Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den Europeiska stadgan om minoritetsspråk som Söder säger sig respektera. Sverige har ratificerat båda konventionerna.
Gemensamt för de av Sverige erkända minoritetsgrupperna är att de bott i Sverige under lång tid och att deras kultur anses ha berikat och blivit en del av det gemensamma svenska kulturarvet. Det är raka motsatsen till Sverigedemokraternas endimensionella syn. Mycket av det som vi tror är ursprungligen svenskt kommer från utlandet.
Ramkonventionen fastställer också att var och en som tillhör en nationell minoritet kan välja fritt om man vill ta del av de rättigheter som faller under konventionen.
Enligt Europarådets förklaring till ramkonventionen är det individuella valet kopplat till objektiva kriterier som är relevanta för den personliga identiteten.
I dagens mångkulturella värld är det sällan som vi bara har en identitet. Carl Bildt skrev en gång att han har tre identiteter – hallänning, svensk och europé. Enligt den marockansk-belgiska författarinnan Rachida Lamrabet, som fått litteraturpris för sitt författarskap på flamländska, är identiteten ett dynamiskt begrepp:
”Min identitet består av olika aspekter, varav min nationalitet bara är en liten del. Identitet är inte något givet eller statiskt, den utvecklas hela tiden. Egentligen är det fel att använda ordet identitet. Vi borde använda ett verb, identifiering, eftersom identiteten är en process.”
Men alla behöver vi den grundtrygghet som ligger i en identitet som vi kan vara stolta över och som accepteras av omgivningen. För dem som bor i Sverige, vare sig de är födda där eller har invandrat dit, är eller blir svenskheten en del av identiteten. Det är inte något som Sverigedemokraterna godtyckligt kan beröva dem.