"För att Sverige ska fortsätta att vara ett framstående forsknings- och innovationsland måste samverkan mellan högskolor, näringsliv och det övriga samhället stärkas och förnyas i hela landet", skriver regeringen i 2016 års forskningsproposition. Om propositionen skriver nio professorer vid Kungliga Vetenskapsakademien, KVA, i en debattartikel i Svenska Dagbladet 8/12 2016 att "risken är stor att dålig forskning med mycket samverkan slår ut bra forskning med mindre samverkan", och konstaterar att "man kunde tro att den har blivit felrubricerad, att det snarast är en innovationsproposition som lagts fram".
Det finns skäl att tycka så. De erfarenheter jag själv samlat på mig under 35 års verksamhet inom områdena forskning, samverkan och innovation talar inte för att en ökad mer eller mindre beordrad samverkan, skulle ge bättre forskning, mer innovation och ökat så kallat nyttiggörande.
Fram träder i stället en motbild; en effektiv och långsiktigt samhällsutvecklande forskning och samverkan kan bara skapas genom att forskarna uppmuntras och betros att forska, utbilda och samverka inom för forskningen relevanta och intressanta områden. Talet om och kravet på ett ökat nyttiggörande av forskningsresultaten känns både okunnigt och nedsättande. Uppfattningen att forskningsresultaten inte blir nyttiggjorda i tillräcklig utsträckning är gammal och har sin grund i att begreppet "forskningsresultat" missuppfattas som existensen av ett idé- och innovationsförråd.
Någon sådant förråd finns inte. Vad innovation egentligen handlar om har Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, formulerat utmärkt bra i sin Innovationsplan Sverige: ”Innovationsprocessen är dynamisk. Processen är inte linjär, i meningen att ny forskning i led efter led blir till efterfrågade varor och tjänster.
I stället går samspelet kring innovation i alla riktningar. En del idéer kommer från nydanande forskning. Andra kommer från kunder och leverantörer. En central del i innovationsprocessen är därför att kombinera kunskap på ett nytt sätt. Den enskilda entreprenören, som omvandlar kunskap till innovation, har en central roll". Forskaren har i princip aldrig haft entreprenörsrollen, och ska heller inte ha den. Forskaren ska forska och på olika sätt uppmuntras att föra fram vetandet. Men den enskilde forskaren ska självfallet inte hindras att ta entreprenörsrollen. Ett exempel på vad kraven på större nytta från forskningen genom samverkan har mynnat ut i, kan läsas i Uppsala universitets "Program för samverkan", inklusive samhörande dokument, vilka blivit en ordrik och tröttsam textmassa som för den enskilde forskaren/läraren måste kännas direkt avtändande. Kan sådant verkligen gagna verksamheten vid ett internationellt välrenommerat universitet?
Vi måste lämna tillbaka makten över sjukvårdens anställda till patienterna, skriver tre politiker i UNT 170120. På samma sätt bör makten över samverkansfrågan lämnas tillbaka från politikerna till forskarna.
Björn Westerstrand, fil dr