Personer med funktionsnedsättning har historiskt sett hört till samhällets utstötta. Först i modern tid har de accepterats som andra medborgare. Men i praktiken diskrimineras de fortfarande eftersom samhället inte är tillgängligt.
Den regeringsproposition som nu ligger på riksdagens bord (prop. 2013/14:198) syftar till att motverka diskrimineringen. Regeringen föreslår också att bristande tillgänglighet skall ses som en ny form av diskriminering. Men på det konkreta planet är förslagen så bleka att diskrimineringen i praktiken fortsätter.
Den fysiska miljön är ett nyckelområde. Vårdcentraler, butiker, kaféer, restauranger och liknande lokaler rymmer ofta hinder som utestänger personer med funktionsnedsättning. Men om denna proposition klubbas igenom i riksdagen kommer otillgängligheten i stort sett att bestå. Företag med färre än tio anställda undantas nämligen från diskrimineringsförbudet. Och det gäller omkring 90 procent av dem som hör till denna typ av företag. Inom kulturområdet stiger siffran till 99 procent.
Det lilla fåtal som återstår minimeras än mer då verksamhetsutövare som hyr sina lokaler också undantas eftersom de inte är ägare av fastigheten. Men inte heller fastighetsägaren kan enligt propositionen göras ansvarig för diskriminering då denna person inte bedriver verksamheten.
De ekonomiska förutsättningarna att vidta åtgärder skall också beaktas. Naturligtvis vore det orimligt att driva företag i konkurs till följd av förbudet. Men lika orimligt är att låta diskrimineringen fortgå år efter år utan påföljd. Lagrådet påpekade också i sitt remissvar på propositionen att svag ekonomi inte kan ursäkta diskriminering av människor samtidigt som annan verksamhet kan fortsätta som vanligt.
Relationerna mellan verksamhetsutövaren och den enskilde måste dessutom vara varaktiga och omfattande om diskriminering skall kunna förekomma. Regelbundna besök på exempelvis vårdcentraler kan vara nödvändiga för funktionshindrade lika väl som för andra. Trots detta räcker det med att undanröja hinder av enklare slag för att möta diskrimineringsförbudet.
Regeringen understryker uttryckligen att det rör sig om blygsamma förändringar i sak. Upprepade gånger försäkrar den att de kostnader som förslagen medför är försumbara och begränsade.
Så tunnas diskrimineringsförbudet ut efterhand till det trivialas nivå. I slutändan återstår inget annat än förslag om att hyvla ner trösklar, flytta skyltar, hålla upp dörrar och liknande beskedliga lösningar på tillgänglighetsproblem. Som regeringen själv förnumstigt påpekar rör det sig i många fall om uttryck för normal artighet och mänsklig hjälpsamhet.
Klyftan mellan ord och handling blir direkt stötande mot bakgrund av att propositionens anslag är mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning. De formulerades i en FN-konvention som Sveriges regering och riksdag antog i november 2008. Konventionens genomgående tema är ett tillgängligt samhälle för alla funktionshindrade.
Bristande tillgänglighet får inte reduceras till en hövlighetsfråga. Ett annan inställning och ett annat angreppssätt måste till. Förslagsvis kunde någon form av ROT-avdrag även kunna gälla ombyggnad av otillgängliga lokaler. Annars kommer Sverige att förbli ett land som anser det vara i sin ordning att diskriminera personer med funktionsnedsättning.
Lars Nord
docent i statsvetenskap