Samhällets förhoppningar på industriell förnyelse och vad den kan ge är stora. Nya klimatsmarta material ska utvecklas, mindre riskfyllda kemikalier och effektivare läkemedel ska tas fram, flyget behöver nya biobränslen och alla nya elbilar behöver effektivare batterier. För att bara nämna några exempel.
Ska dessa ambitioner lyckas behöver det finnas kompetent personal som kan utföra industriell forskning och utveckling.
När styrningen av lärosäten nu är uppe till debatt (SvD 14 dec 2017, UNT 16 dec 2017) så är det viktigt att också inse att frågan om högskoleutbildning kan påverka Sveriges förmåga att attrahera internationella satsningar på forskning och utveckling.
Innovations- och Kemiindustrierna (IKEM) samlar de industrier som tillverkar medicinerna, plasterna, kemikalierna och bränslena som används av hela samhället. 50 000 anställda i Sverige skapar 21 procent av den samlade varuexporten. Exportintäkterna är självklart viktiga för Sverige, men kanske ännu viktigare är hur alla dessa varor tillverkas. Att det kan ske resurseffektivare och med ännu mindre risk för miljön. Att vi kan utveckla teknologier och lösningar som kan bidra till att lösa klimatutmaningarna eller bidra till effektivare hälsovård.
Ibland finns en föreställning om att nya innovationer forskas fram vid högskolor och sedan tillverkas av industrin och på så sätt sprids.
Det kan förekomma, men oftast är det ett samspel där industrins egen forskningspersonal driver industrinära forskning som kompletterar akademiska forskningsresultat. Industrins egen forskning är omfattande. De kemirelaterade industrierna satsar årligen 96 miljarder kronor i egen forskning i Europa, mer än dubbelt så mycket som all statlig forskning vid svenska högskolor. Hur många miljarder till per år skulle vi kunna locka till Sverige om vi samverkar smart?
I IKEM:s senaste kvartalsrapport har vi gjort en djupdykning i frågor om den forskning och utveckling som sker hos medlemsföretagen.
Glädjande är att nästan hälften, 46 procent, av företagen planerar för ökade investeringar i forskning och utveckling de kommande fem åren. Det tyder på framtidsoptimism. Det tyder också på konkurrenskraft då industrins utvecklingsarbete ofta är konkurrensutsatt. Satsningar läggs på den plats och i det land där förutsättningarna är de rätta. I våra industrier ligger 85 procent av företagens huvudkontor utanför Sverige, så att satsningar hamnar här är inte självklart.
Hur ska vi få fler satsningar till Sverige?
Företagen uppger att den viktigaste flaskhalsen för framtida satsningar är tillgången till kompetent personal. En industriell forskningsenhet består ofta av 10 till 40 procent disputerade, resten är ingenjörer och högskoleutbildade kemister. Alla kategorier behövs om vi ska kunna attrahera ännu större investeringar i industriell forskning. Industrins forskning och akademisk forskning skiljer sig åt i personalens profil, vilket är viktigt att komma ihåg vid styrning av lärosäten.
Regeringen ser nu för första gången på 25 år över systemet för tilldelning av medel till lärosäten.
Det behövs ekonomiska incitament så att de lärosäten som lyckas attrahera studenter och sedan utbilda dem så att de snabbt får ett kvalificerat arbete ska tjäna på det och kunna växa. Blir matchningen effektivare kommer det gynna både studenterna, industrin och samhället.
Då borde det också löna sig för de som lyckas utveckla utbildningar med kreativitet och kvalitet.
Vi är liksom Naturvetarna (UNT 16 dec 2017) och Svenskt Näringsliv (14 dec 2017) oroade för att den nuvarande utredningen om styrningen av lärosäten leder fel. Sverige behöver hitta system för att utbilda med kvalitet och effektivitet. Om vi är smarta kan vi genom att satsa rätt attrahera fler internationella satsningar på forskning och utveckling.
Nils Hannerz
Forsknings- och Innovationschef IKEM
Carl Eckerdal
Chefekonom IKEM