Hållbar utveckling har varit ett tema i FN:s verksamhet alltsedan Stockholmskonferensen 1972 då ”Only one Earth” var ledmotiv. Sedan 2015 har 17 hållbarhetsmål – ”Sustainable Development Goals” – sanktionerats av FN. Förbättringar och försämringar i samhällsutvecklingen bör granskas flerdimensionellt i relation till de olika målen.
Det handlar om att utrota hunger, förebygga ohälsa, bekämpa klimatförändringar, säkerställa hållbar förvaltning av vatten, skydda ekosystem med mera.
Utmaningen är så komplex att den kräver extraordinära åtgärder.Man kan rentav tala om mobilisering och jämföra med andra svårbemästrade hot som samhällen ställs inför. Inför dessa pågående och möjliga utvecklingsvägar bör vi visa beredskap att ompröva våra roller. Det gäller oss som samhällsmedborgare, det gäller politiker, företagsledare, opinionsbildare med flera.
Nyligen ägde en paneldebatt rum vid Uppsala universitet (UNT 3/2) som initierats av två studenter från Cemus (Centrum för Miljö och Utvecklingsstudier).
De ville lyfta hållbarhetsfrågorna som blivit mer aktuella, till exempel inom näringslivet. Studenterna uttryckte ett försiktigt missnöje med att ekonomiutbildningarna vid universitetet inte ens återspeglar vad som ”redan” sker inom näringslivet. Universiteten bör inte bara ”hänga med”. Universiteten bör helst ligga ”steget före”.
Företrädare för företagsekonomiska och nationalekonomiska institutionerna tackade nej till att medverka i panelen.Några personer från konsultföretag som arbetar med företags samhällsansvar och hållbarhet medverkade och några företagsekonomer fanns med i publiken varför en meningsfull dialog kunde genomföras.
Det är lätt hänt att enskilda aktörer fastnar i sina roller. Det finns en tröghet när det gäller tankemönster och agerande. Aktörer inom universiteten kanske vant sig vid idéer om att utbildningen fungerar bäst om lärarna lämnas ifred. Några lärare kanske tror att nationalekonomisk och företagsekonomisk teori är värdeneutral och därför inte behöver diskuteras. Ovillighet att diskutera kan självklart finnas också inom andra aktörskategorier.
Vad är det då som kan vara känsligt när det gäller det dominerande ekonomiska tänkande som för närvarande förmedlas i national- och företagsekonomi? En form av kritik innebär att undervisningen kännetecknas av ”monetär reduktionism”. Man försöker reducera ekonomisk analys och redovisning till sin penningmässiga (monetära) aspekt. Hållbar utveckling ställer i stället krav på icke-monetär, flerdimensionell analys och redovisning.
Penningmässiga kalkyler är säkert fortfarande viktiga men bör ses som ett partiellt beslutsunderlag. Icke-monetära effekter bör beskrivas som sådana och inte kvittas mot varandra och mot finansiella effekter. Det är detta vi måste lära oss av kraven på hållbar utveckling. På den icke-monetära sidan ställs man inför en rad irreversibla eller svårvändbara effekter. Förluster av biologisk mångfald, läkemedelsrester, antibiotika och plaster som förorenar vattendrag och kan påverka vattenekosystem är exempel. Sådana effekter bör belysas i beslutsunderlag så att politiker och andra i en kommun vet vad de gör när de ställs inför valsituationer.
All utbildning i ekonomi är specifik i värderingsmässigt avseende. Utbildningen handlar inte bara om vetenskap utan samtidigt också ideologi. Så kallad samhällsekonomisk kostnads-intäktsanalys är så specifik att metoden anger vilka marknadspriser som ska användas.
Alternativet här är att öppna analysen för olika ideologiska infallsvinklar. Hållbarhetsideologi beskriven på visst sätt ger troligtvis en annan rangordning av övervägda handlingsalternativ än marknads- och tillväxtideologi. Slutsatserna blir därmed villkorliga i relation till varje beaktad ideologisk orientering. I ett demokratiskt samhälle blir det rimligt att beakta olika ideologiska orienteringar i stället för att utgå från antaganden om att alla samhällsmedborgare är överens om värderingar och ideologi.
Den förda diskussionen ger underlag för en alternativ definition av ekonomi som ”hushållning med begränsade flerdimensionella resurser i ett demokratiskt samhälle”
Till sist: I Sverige trängs flertalet politiska partier i mittfåran. Man positionerar sig ideologiskt nära varandra.
Som jag ser det är denna mittenideologi helt otillräcklig för en hållbar framtid. Opinionsledare och journalister i tidningar, TV och tankesmedjor måste påbörja en diskussion om kraftfulla strategier och steg i en hållbar riktning. Bör till exempel aktiebolag ifrågasättas på grund av ensidig inriktning på penningmässiga resultat till förmån för andra organisationsformer? Kan aktiebolagslagen omprövas?
Ett ”kritiskt förhållningssätt” där man ställer obekväma (?) frågor bör uppmuntras inom akademin, som en av deltagarna i paneldebatten uttryckte det.
Peter Söderbaum
professor i ekologisk ekonomi, Mälardalens högskola