På onsdag måste EU-parlamentet ta ställning till de förslag som finns i Brexit-avtalet. Tyvärr får vi nog förberedda oss på att det inte finns något avtal. Särskilt den känsliga frågan om vad som ska hända med gränsen mellan Irland och Nordirland är enormt svår att lösa. Men det går att hitta lösningar och undantag, om alla vill. För EU är som bekant långt från homogent.
Jag beklagar givetvis att Storbritannien vill lämna. Sverige förlorar en mycket viktig partner och frihandelsvän, vilket innebär negativa ekonomiska konsekvenser för alla och påverkar relationerna mellan parterna på ett stort antal områden.
Men beslutet är politiskt förankrat i landets båda stora partier, som förbundit sig att följa utfallet i en folkomröstning som sagt nej. Därför måste det respekteras och utträdet göras så smidigt som möjligt.
Problemet är att det inte görs. I stället ägnar sig många, både på den brittiska och EU:s sida, åt att göra denna skilsmässa så komplicerad som möjligt, av olika skäl. Ända sedan Storbritannien våren 2017 lämnade in sin utträdessansökan har det gnisslat i förhandlingsmaskineriet.
En av de stora knäckfrågorna är gränsen mellan Irland och Nordirland. Den delade ön har tack vare Långfredagsavtalet från 1998 varit förskonad från sekteristiskt våld. Avtalet stipulerar en öppen gräns och EU är en av öppenhetens garanter. Stängs gränsen i och med Brexit finns risk att avtalet undermineras och våldsspiralen tar fart igen. Till råga på allt balanserar premiärminister Mays majoritet i parlamentet på det lilla nordirländska missnöjespartiet DUP, som sagt tvärt nej till alla särlösningar kring gränsfrågan mellan Storbritannien och EU.
Blir det en gräns mellan Nordirland och EU hotar våldet åter alltså blossa upp. Blir det en gräns i Irländska sjön, faller Mays regering.
Dilemmat blir även större av att Theresa May kläms hårt mellan EU:s förhandlingslinje och en stenhård Brexitfalang inom det egna partiet.
Utrikesminister Boris Johnsson avgick i somras i protest över ett brittiskt förslag till lösning. Den tillika avgångne chefsförhandlaren David Davis uppmanade nyligen i en artikel i The Sunday Times till öppet uppror mot partiledaren. Det gör inte förhandlingarna lättare.
Men lösningen på detta måste ändå vara en kompromiss i vilken DUP måste påminnas att det faktiskt fanns gränskontroller mellan Nordirland och resten av Storbritannien mellan 1939 och 1952. Och att det fungerade någorlunda väl. Att göra denna fråga svårare än den redan är tjänar ingen på.
Enligt paragraf 50 i Lissabonfördraget ska den som lämnar in ansökan om utträde vara ute ur organisationen senast på dagen två år senare.
I Storbritanniens fall infaller detta om mindre än ett halvår, den 29 mars 2019. Misslyckas förhandlarna att komma fram till en lösning efter detta datum blir risken för en ”hård Brexit” överhängande. Då riskerar landet att stå utan några avtal om handel och andra samarbeten med unionen, vilket skulle leda till såväl långtgående praktiska och legala problem som stora ekonomiska förluster på båda sidor om Engelska kanalen. Det förlorar inte bara Storbritannien på utan hela EU. Därför måste vi hjälpas åt.
För EU:s del är frågan om utträde också svår, eftersom britterna är oklara med vad de vill. De vill det som är politiskt möjligt för stunden. Exempelvis vill de tillåtas att bara delvis lämna och stanna kvar inom vissa delar av den inre marknaden för varor. Men människor, varor, tjänster och kapital är förbundna nuförtiden och det går inte riktigt att separera dem såsom den brittiska regeringen vill.
Ändå finns lösningar. Förhandlarna behöver bara se på hur EU ser ut idag.
Irland är inte med i den gemensamma utrikespolitiken. Storbritannien och Danmark är inte med i euron. Sverige är inte med i vare sig euron eller bankunionen. Norge och Island är inte medlemmar i EU, men väl i den inre marknaden och tullunionen.
Därför måste man kunna hitta särlösningar även för Storbritannien. En sådan lösning skulle kunna vara att låta Storbritannien vara med i tullunionen. Där är trots allt redan ickemedlemmar som Turkiet, Andorra, San Marino och Monaco. Det som britterna vill - att stanna i delar av inre marknaden - går inte. Inre marknaden har sina fyra friheter och utan någon frihet faller alla. Men med undantag för den inre marknaden är EU redan idag fullt av undantag, anpassningar och kompromisser. Varför skulle inte vi kunna fortsätta så?
Storbritanniens utträde är olyckligt och drabbar EU och sannolikt landet självt ekonomiskt. Men att binda sig vid att det inte skulle gå att finna en lösning är bara att i onödan straffa britterna för att de vill lämna. Det bör vi inte göra. För vi, särskilt Sverige, behöver Storbritannien även efter Brexit.
Jasenko Selimovic
Europaparlamentariker (L)