Den 1/12 gick Akademiska sjukhuset ut med ett pressmeddelande att väntetiderna är långa på Barnakuten på grund av att infektionssäsongen dragit i gång, samtidigt som de flesta barnen inte borde sökt dit enligt Barnakutens chef Johan Wrammert.
Barnakuten tar emot ca 17 000 besök per år och enligt den interna tariffen kostar det enklaste besöket skattebetalarna 3 500 kronor, medan ett besök på vårdcentralen kostar en tiondel.
Barnakuten är ett fantastiskt bra ställe att vara på om man har ett svårt sjukt barn. Däremot är det definitivt inte det vid lindrigare tillstånd. På barnakuten finns ingen kontinuitet och ingen möjlighet till uppföljning om det skulle behövas. Dessutom är väntan ofta lång bland andra infekterade barn och inte sällan kommer man hem med en annan infektion än den man gick dit med.
Bedömningen är att 50–70 procent av besöken på barnakuten hade kunnat göras på en lägre vårdnivå. Det här innebär alltså att skattebetalarna lägger i runda slängar 40 miljoner kronor extra för att länets barn ska få en SÄMRE vård.
För att styra barnen till rätt nivå krävs dock att föräldrarna dels får en tid på sin vårdcentral och dels att de känner förtroende för att barnet får en kompetent bedömning. Det här kräver i sin tur att primärvården satsar på denna patientgrupp med fortbildning av personal och genomtänkta rutiner. Andra landsting har eller har haft remisstvång till barnakuten.
Detta skulle i dagsläget inte vara möjligt i Uppsala eftersom det i praktiken inte finns en fungerande organisation för att göra de akuta medicinska bedömningarna av barnen.
Problemet med Barnakuten är dock bara toppen av ett isberg. Uppsala håller vad gäller till exempel leukemi, extremprematuritet och svårbehandlad epilepsi hög internationell klass. De här tillstånden är dock i sammanhanget väldigt ovanliga, medan annan sjuklighet som astma, allergier, ont i magen, infektioner, trötthet, smärta, motoriska svårigheter, psykisk ohälsa med mera är desto vanligare. Dessa problem är som regel inte dödliga, men orsakar försämrad funktion och livskvalitet samt oro hos både föräldrar och barn. Inte sällan resulterar de också i en sekundär problematik hos barnet med sänkt självkänsla och svårighet att komma in i lek och social samvaron med jämnåriga barn.
Förutom Akademiska Barnsjukhuset vars uppdrag huvudsakligen är att bedriva högspecialiserad vård så är de övriga huvudaktörerna i barnsjukvården primärvården och barnläkare i öppenvård.
Vad gäller den senare gruppen så är barnläkarföreningens rekommendation att antalet barn per heltidsbarnläkare bör vara 5 000. I Uppsala län går det 8 500 barn och ungdomar per barnläkare (mig själv inräknad).
Det stora bekymret måste nog ändå primärvården anses vara.
Uppsala är det landsting i Sverige som avsätter minst andel av sin sjukvårdsbudget till Primärvård, i dagsläget 17 procent.
Samtliga andra landsting förutom Uppsala ger också en högre ersättning till vårdcentralerna för yngre barn 0–6 år som är listade där. Alltmer ansvar läggs över från sjukhusen till primärvården bland annat för att sköta vården av multisjuka äldre, och ytterligare uppgifter läggs kontinuerligt till. Nu aktuellt är en nationell satsning på levnadsvanor. Eftersom ekonomin är mycket pressad nedprioriteras vissa patientgrupper, däribland barnen. Detta får naturligtvis konsekvenser. Ett exempel på det är astma.
Astma är den vanligaste kroniska sjukdomen hos barn och ungdomar, och obehandlad ger den förutom risk för livsfarliga astmaanfall en sänkt livskvalitet och risk för bestående lungfunktionsnedsättning. Praxis vid astma är att eftersom det rör så många patienter ska barn med stabil astma (flertalet) över sex års ålder skötas i primärvården. Detta är ju särskilt viktigt eftersom det finns så få barnläkare i öppenvård.
Läkemedelsförskrivningsstatistik för länet visar dock att mindre än 20 procent av alla underhållsläkemedel (inhalationskortison, montelukast och kombinationer) till 0–18 åringar skrivs ut i primärvården!
Var är alla andra barn med astma? Sanningen är tyvärr att de finns där men inte får den behandling de skulle behöva.
Exemplen skulle kunna göras många fler men bilden är tydlig. Vården av barn i länet är eftersatt, och detta rimmar illa med den politiska majoritetens vilja att satsa på barn och unga. Min bedömning är att en satsning på att bygga ut öppenbarnläkarresursen bör göras men ännu viktigare vore en tydlig satsning på primärvårdens uppdrag att ta hand om barn och unga. Dels bör uppdraget definieras tydligare och en kompetensförstärkning möjliggöras. I den skulle kunna ingå till exempel fortbildning och frivillig ”barncertifiering” av primärvårdspersonal och en enklare tillgång till senior barnläkare för telefonkonsultationer. För att det ska ske en förändring krävs ändå en justering av ersättningssystemet.
Rimligt vore en ökning av primärvårdens resurser generellt.
Av primärvårdens andel ser jag det som väldigt angeläget att följa resten av landets exempel och lägga en högre ersättning till barnen och göra dem till en mer ekonomiskt attraktiv grupp för vårdcentralerna. Genom det fria vårdvalet av primärvård kommer det att leda till ökad kompetens och ett bättre omhändertagande av barnen vilket borde ligga i allas intresse.
Fredrik Cederblad, barnläkare, verksamhetschef Aleris Barncentrum & Vårdcentral