Efterfrågan på mjölk sjunker, samtidigt som produktionen ökar i Europa. Men mjölkproduktion har aldrig har varit lönsam i modern tid, utan branschen är i behov av stora bidrag för att överleva. Mjölkkrisen är en evig kris.
Men det finns enkla vägar ur krisen. Regeringen kan styra om stöden och hjälpa Sveriges mjölkbönder att ställa om produktionen till framtidens behov: biobränslen och vegetabiliska livsmedel.
EU annonserade under hösten 4,7 miljarder kronor i särskilda stöd till mjölkindustrin i Europa. Det handlar om utökat skolmjölksstöd, lagringsstöd, exportstöd och marknadsföringsstöd, alltså stöd för att göra reklam för mjölk. Detta är satsningar utöver ordinarie stöd. Mjölkindustrin får också gårdsstöd för foderodling och diverse direktstöd, som tillsammans ger de svenska mjölkproducenterna många miljarder om året. Dessutom stödköper EU allt överskott av mjölk till ett pris som ligger nära marknadspriset.
De ordinarie mjölkstöden direkt från svenska staten är ännu högre än de som går genom EU. Och regeringen beslutade nyligen om ett nytt direktstöd på 150 miljoner kronor till mjölkindustrin.
Tidigare i år införde regeringen också omkring en miljard i nya bidrag till lantbruket med anledning av mjölkkrisen: 300 miljoner i sänkt dieselskatt, 500 miljoner kronor i kreditgarantier, samt stora satsningar på export och en höjning av det nationella stödet.
Varje svensk mjölkbonde får nu ungefär en normal årslön i stöd från oss skattebetalare. Men många går ändå inte runt, eftersom det kostar mycket mer att producera en liter mjölk än de kan få ut på marknaden.
Frågan är varför vi håller denna industri under armarna med skattemedel, speciellt när det finns mycket lönsammare sätt att använda jordbruksmarken.
Vissa debattörer menar att mjölkindustrin är viktig för att hålla naturbetesmarker betade. En grov överslagsräkning från Jordbruksverkets statistik visar dock att djur av mjölkras, inklusive kalvar, får mindre än 1 procent av sin näring från naturbete.
Det innebär att de får mer än 99 procent av sin näring från odlat foder.
Foderodling har enbart negativ miljöpåverkan, bland annat genom minskad biologisk mångfald i odlingslandskapet, övergödning, bottendöd och fiskdöd i Östersjön och stora växthusgasutsläpp.
Om målet med stöden till mjölkindustrin är att bevara biologisk mångfald är det naturligtvis inte rationellt att årligen satsa mångmiljardbelopp på en verksamhet som nästan uteslutande motverkar detta mål.
Att stödja hållning av lantrasdjur specifikt på naturbeten skulle vara mycket mer fördelaktigt för både miljön och statskassan.
Miljardstöden innebär också en björntjänst för Sveriges lantbrukare. När mjölkbönderna låser fast sig i att producera något som folk inte vill ha på skattebetalarnas bekostnad missar de tillfället att ställa om till att producera sådant vi vet kommer att efterfrågas under lång tid, som biobränslen och växtbaserade livsmedel.
Regeringen kan dock omfördela statsstöden, så att vi stöttar en hållbar omställning av lantbruket.
Med sådana förändringar riktar regeringen också automatiskt om stora delar av EU:s jordbruksstöd till hållbara jordbruksprodukter. Eftersom jordbruksstödet i dag till största delen är kopplat till odlad areal, oavsett vad man odlar, går det allra mesta till köttproducenters foderodling. Men om svenska politiker uppmuntrar annan jordbruksproduktion kommer EU-stödet att följa med till denna produktion.
Omställningen till hållbar produktion med fokus på biobränslen och vegetabiliska livsmedel skulle på sikt kunna lyfta hela jordbrukssektorn ur sitt bidragsberoende.
Dessa produkter kräver nämligen mycket mindre insatsvaror att producera än animalier och har därför potential till höga marginaler och lönsamhet på marknadsmässig grund. Det skulle även ge dubbel klimatvinst när en del av mjölkens klimatpåverkan försvinner och vi dessutom kan ersätta fossila bränslen med bioenergi.