Debatt: Varför vågar inte C och L säga ifrån i regionen?

Miljöpartiet har vid flera tillfällen tagit upp anmälningsplikten, som är en del av Tidöavtalet mellan regeringspartierna och Sverigedemokraterna, och kritiserat den farliga väg som det riskerar att föra landet in på. Ett samhälle där människor är rädda för varandra istället för att vara rädda om varandra.

Utöver att en anmälningsplikt för regionanställda kan stå i strid med barnkonventionen, sekretesslagstiftning och hälso- och sjukvårdslagen finns stora risker för liv och hälsa. Människor som lever som papperslösa i Sverige kan på grund av rädsla komma att avstå från att söka nödvändig vård och riskera sin hälsa och i värsta fall sitt liv. 

Medan Liberalernas partiordförande Johan Pehrsson i sina uttalanden spånar på en allt längre lista på yrkesgrupper han tycker bör undantas från anmälningsplikt menar Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson att för hans del "finns inga undantag”. Få tvekar om vilket parti som lär gå vinnande ur en slutstrid i Rosenbad mellan dessa om båda skulle hota med att lämna Tidöavtalet. Har ett “liberalt” parti väl slutit en överenskommelse med Sverigedemokraterna finns nog inga spärrar kvar.

Det är just av den anledningen som det är oerhört viktigt att kommuner och regioner likt välfärdens medarbetare och deras fackliga organisationer runt om i landet uttrycker sitt motstånd och tar avstånd från en politik som leder oss in i ett angiverisamhälle. Det sätter mer press på statsminister Ulf Kristersson (M) än vad Liberalerna i konkurrens med Sverigedemokraterna någonsin kan uppbringa.

När vi tog initiativ till debatt i regionfullmäktige om anmälningsplikt och dessutom har ett initiativärende i frågan som väntar på att behandlas i regionstyrelsen har våra förhoppningar inte varit särskilt stora att Kristdemokraterna och Moderaterna ska agera. Men Centerpartiet och Liberalerna som ändå gärna framställer sig som liberala partier har vi satt mer tilltro till. 

Men på regionfullmäktige för snart två veckor sedan tydliggjordes att Centerpartiet och Liberalerna väljer att antingen ducka i frågan (C) eller känna sig säkra på att en lång rad yrkesgrupper självklart ska undantas (L). Partierna tycks sätta allt hopp till det tilläggsdirektiv som lades i augusti om att "vissa situationer [kan] behöva undantas från informationsplikten”. Det framgår emellertid även att utredaren inte ”på förhand [ska] utesluta några verksamheter från informationsplikten”. 

Regionrådet Unn Harsem, 1:e vice ordförande (C) i regionstyrelsen, borde också inspireras av sin centerpartistiska kollega Sofia Jarl (C), 1:e vice ordförande i regionstyrelsen Region Dalarna som för någon vecka sedan blev den 13:e regionen att ta beslut om att skicka in skrivelse till regeringen. Jarl uttryckte det tydligt: "Vårdpersonal riskerar att hamna i situationer där de i stället för att bedriva sjukvård får agera gränspoliser. Som arbetsgivare är det vårt ansvar att se till att de finns en arbetsmiljö som präglas av professionalism, etik och tillit."

Centerpartiets partiordförande Muharrem Demirok har också tydligt kritiserat anmälningsplikten:

”I Tidöregeringens Sverige kommer lärare tvingas ange sina elever, vårdpersonal ska anmäla människor i nöd – och straffas om de vägrar. En skymf mot lärare, sjuksköterskor och socialsekreterare. Tidöbåten styr allt närmre mot anständighetens avgrund.”

I hela 18 av Sveriges 21 regioner har Centerpartiet varit drivande för att det ska författas en skrivelse till regeringen. Ett av undantagen är Region Uppsala. Det är märkligt att Centerpartiet som inte är en del av Tidöavtalet ändå i vår region känner sig bundna av det.

Förmodligen får den ideologiska ryggraden hos Centerpartiet och Liberalerna stå tillbaka för att blidka sin inofficiella samarbetspartner i Sverigedemokraterna vars välvilja hela minoritetsstyrets existens bygger på. För oss i Miljöpartiet stod det efter valresultatet klart att det inte fanns någon möjlighet att fortsätta i det tidigare blågröna styret utifrån dess beroende av Sverigedemokraterna, något som för oss är helt oacceptabelt.

Sedan Miljöpartiet lämnade det tidigare blågröna samarbetet har vi sett ett rekordsvagt minoritetsstyre som allt mer önskar konfrontation snarare än samarbete över blockgränser, en tystnadskultur som sprider sig till förvaltningar som inte vågar föra samtal med oppositionen, och "liberala" partier som känner sig bundna av Tidöavtalet med SD som främsta vakthund.

I stället för att belasta redan hårt trängda yrkesgrupper som arbetar inom välfärden med krav som går emot grundläggande etiska principer borde regeringen istället tillföra de ekonomiska resurser som krävs för att rädda välfärden, inte minst hälso- och sjukvården där det verkligen behövs stora satsningar.

Det står allt mer klart att det är Miljöpartiet och grön politik som står upp för de värden som Centerpartiet och Liberalerna säger sig värna om. Med en grön politik så finns inget utrymme för enkla populistiska svar på allvarliga samhällsproblem. I ett grönt samhälle är människor rädda om varandra, inte rädda för varandra.