För tjugo år sedan nu skrev jag en serie reportage om nedskärningarna i Gottsunda i finanskrisens spår. Det fanns då en stark opinion mot just ”besparingarna” på vård, omsorg och skola, och jag intervjuade människor som kunde berätta om förödande konsekvenser. Men sedan tillade de ofta samma sak: ”du får inte citera mig. Inte ens anonymt. Då har jag inget jobb längre”. Jag minns särskilt ett ”intervjuoffer”, som kanske märkte att jag tyckte hon borde vara litet karskare, och som sade: ”Jag är över femtio år. Vänta tills du själv är lika gammal får du se hur lätt det är att få nytt jobb då”.
Det var en period när påfallande många politiker tyckte man skulle införa ”näringslivsregler” i kommunal verksamhet, och bland dessa nya regler fanns också en stark vilja att montera ned offentlighetsprincipen.
Det ledde till starka protester mot de munkavlar som man då försökte trä på anställda i offentlig sektor, och det skrevs många debattartiklar och böcker om saken.
Sedan lugnade det ned sig. Ett tag. Mitt intryck är att det i dag dock är värre än någonsin.
När skolstrategen och -experten Per Kornhall nyligen berättade i Dagens Nyheter om hur han trakasserats och slutligen fått sparken av Upplands Väsby kommun angav arbetsgivaren i sitt svar att ett skäl var att Kornhall talat med en journalist på arbetstid. Det var anmärkningsvärt nog. Men på Twitter utbröt samtidigt en märklig debatt, där flera företrädare för offentlig sektor på allvar menade att man visst kunde tillämpa munkavlekrav på anställda. Man ska tala ”med en röst utåt” och så vidare.
Återigen blev vi påminda om hur illa det är ställt med kunskapen om att man även som kommunal chef har en grundlag att lyda, där såväl offentlighetsprincip som meddelarskydd slås fast. Bryter man mot dessa regler kan man dömas till fängelse.
Den svenska tryckfrihetsförordningen är inte att leka med. Ändå har det i svensk offentlig förvaltning, inte minst i Uppsala, vuxit fram en chefskultur där man gör just detta: åsidosätter grundlagen.
Nyligen har Radio Uppland i en serie välresearchade reportage uppmärksammat munkavlekulturen i Uppsalas skolsektor – till exempel i ”Lärare rädda för repressalier”, 10/6:
”Flera lärare som Upplandsnytt varit i kontakt med upplever att de straffas för att de ifrågasätter eller är öppet kritiska. De vill inte att deras namn ska komma ut. Man är rädd för konsekvenser, säger en lärare. Vi har pratat med lärare som säger att de har blivit omplacerade på grund av att de sagt ifrån när de tycker något varit fel i skolan. Andra berättar om att lönen halkat efter. Man sitter tyst, rädd att förlora sitt jobb, man måste vara foglig och lyda order, säger en lärare”.
Talar man med en journalist blir det konsekvenser. Det är lärarnas erfarenhet. I samma inslag intervjuas Uppsalas grundskolechef, Lars Romanus. Han säger såhär: ”Det låter fruktansvärt, förfärligt. Det är absolut inte någonting som är acceptabelt. Alla har rätt att säga precis vad de vill, uttrycka sina åsikter.”
Jag hoppas att hans ord kommer från hjärtat. Samtidigt har jag mycket svårt att tro att en högt placerad chef som Romanus inte skulle känna till vardagsverkligheten i kommunens skolor.
Nyligen frågade jag i en krönika här i UNT (17/5) några ledande Uppsalapolitiker om hur de såg på rädslan hos lärare och andra offentliganställda som sett konsekvenserna att vara kritiska. ”Den chef som väljer bort eller utsätter den som visslat för utfrysning ska inte vara chef i vår kommun”, skrev Mohamad Hassan, FP. ”Kommunens anställda ska kunna använda sig av sin meddelarfrihet utan risk för repressalier”, skrev Erik Pelling, S. ”Ingen ska kunna tysta en lärare som vill larma om att skolan är dåligt skött”, skrev Alf Karlsson från MP.
Alla bra svar. Men följdfrågan är då: Hur? Hur vill ni komma tillrätta med dessa problem, som i dag är inbyggda i den kommunala chefskulturen?
P4:s granskning visar åter på ett reellt problem med en kommandokultur som öppnar för korruption och kvalitetsförsämringar – för att inte tala om otrygghet. Det är politikernas ansvar att ta itu med den.
Nu vill kommunen göra om skolförvaltningen i grunden. Jag har inga synpunkter på det – men det är också ett bra tillfälle att göra upp med denna destruktiva och antidemokratiska chefskultur. Vi är många som vill veta vad ni tänker göra för att vända utvecklingen. Man talar gärna om ”värdegrund” i skola och kommunal politik. Det vore ännu bättre om man passade på att påminna sig svensk grundlag.
Ola Larsmo, författare och journalist