Dags att bromsa utopiskt trafikprojekt

Minoritetsstyret borde inse att det inte finns tillräcklig majoritet för spårvägsbeslutet, skriver Jonas Segersam.

Jonas Segersam

Jonas Segersam

Foto: Felicia Andreasson

Debatt2020-03-24 02:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

På kommande kommunfullmäktige ska vi fatta beslut om att ta fram en detaljplan för 17 km spårväg i Uppsala – i syfte att 2021 kunna ansöka om stadsmiljöbidrag för investeringen. Det politiska minoritetsstyret (S L MP) med stöd av (V) borde redan nu inse att det inte finns en tillräckligt stark majoritet bakom detta beslut och dra i bromsen.

Vi kristdemokrater har haft en omfattande intern process med medlemsmöte, extra KF-grupp och extra styrelsemöte inför det beslut som nyligen togs i Kommunstyrelsen. Jag hade hoppats att Pelling, Hassan och Malmström skulle fatta KD:s utsträckta hand. På så sätt skulle vi kunnat få till en hanterbar kompromiss och gå vidare med en politiskt bredare förankrad investering och inte kasta flera nya 10-tals miljoner kronor i sjön i ett onödigt utredningsarbete.

Det är väldigt bra att vi nu äntligen får beslut att ta ställning till i kommunfullmäktige när det gäller investering i kommande kapacitetsstark kollektivtrafik. Vi inom Uppsala-Alliansen (M C KD) har drivit på hårt för att få upp beslut om teknikval (BRT – Bus Rapid Transit – eller spårväg) och linjesträckning. Äntligen har vi blivit hörda.

Att nu dessa förslag tas upp till beslut har dock också ådagalagt den klyfta som finns i synen mellan partierna i och med att både M, C och SD nu tydligt deklarerat att de inte vill se någon spårvägsinvestering. Det är också väldigt bra, och ger invånarna en förståelse för att det faktiskt finns flera alternativ framöver.

Redan när beslutet om avtalet med staten om fyrspår fattades i kommunfullmäktige januari 2018, (KD och C var enda partier som inte röstade ja då), var det tydligt att det fanns brister i förankringen. Vi från KD beklagade i vår reservation ”att den rödgröna majoriteten inte bättre förmår genomföra en process som samlar så många partier som möjligt i en fråga som är så viktig för Uppsalas framtid.”

I det efterföljande beslutet om ”spårburen kollektivtrafik” i maj 2018, bara några månader innan valet, reserverade sig hela den dåvarande oppositionen (M,C,L,KD och SD) – partier som idag utgör majoritet i KF – mot att inte  ”förslagen i spårvägsutredningen vägs mot andra kapacitetsstarka kollektivtrafiklösningar inför att slutgiltigt beslut fattas.”

I Uppsala har vi haft en tradition av att viktiga långsiktiga beslut om stadens utveckling fattas i någorlunda samförstånd över blockgränsen. Om nuvarande styre väljer att med minsta möjliga majoritet köra igenom ett beslut om investering i 17 km spårväg så kommer den traditionen att frångås och det är stor risk att beslutet kommer att rivas upp efter nästa val.

Under mina företrädare Gustaf von Essen och Ebba Busch drev KD på för att få till stånd en utredning om spårväg, och för att Uppsala skulle bli medlem i föreningen Sveriges spårvagnsstäder. Därför är det extra sorgligt att våra förslag nu lämnas utan beaktan.

Anledningen att vi nu säger nej till såväl spårväg som BRT i Uppsala city är att hela processen forcerats fram utan att ge tid till varken förankring eller en realistisk linjesträckning. Vi står dock kvar vid att man kan fortsätta planeringen för en stadsbana eller lätt spårväg för matningen till den nya järnvägsstationen Uppsala Södra, söder om Bergsbrunna – en sträckning som staten redan lovat 900 miljoner kronor i finansiering för. Vi behöver alltså inte förbereda någon ny ansökan om stadsmiljömedel.

Problemet med den nya linjedragningen till city är att två spårvägslinjer förs ihop till en enda på den kritiska sträckan mellan Polacksbacken, över Islandsbron och fram till Resecentrum. Det är där kapacitetstaket nås relativt snabbt. Kungsgatan kommer därmed att stängas för biltrafik. I stället borde bättre tid getts till att utreda nya Resecentrums (Uppsala Central) framtida utseende och koppling till övrig (kollektiv-) trafik, och möjligheten till en ny bro över Fyrisån så att den östra linjen skulle kunna gå genom det idag redan tätt befolkade Industristaden / Kungsängen. Samtidigt skulle båttrafiken kunna dras ner till området runt Kungsängsbron med en ny utgrävd småbåtshamn vilket skulle både utveckla båtlivet och öka alternativen i Centrum.

I stället fortsätter spårvägskramarna att upprepa förträffligheten och nödvändigheten i det föreliggande förslaget. Ju mer man försöker tvinga på opposition och medborgare sina egna politiska lösningar, desto större blir aversionen och viljan att hitta en annan väg. Bara genom ödmjukhet, lyhördhet och dialog går det att hitta breda och långsiktigt hållbara lösningar.